Vi bildar Dingle AIK i Rutgers berg

 

De stora grabbarna har Dingle IF. Dom spelar riktiga fotbollsmatcher mot Rabbalshede och Hällevadsholm i sina gröna tröjor. Där spelar stora bussförare och mejeriarbetare med imponerande muskler. Leif Holmkvist är målvakt. Den lilla ruinen, som är en rest efter ett nedbrunnet snickeri, på andra sidan vägen, fungerar som omklädningsrum och pissoar. Vid matcherna smyger en del snåla åskådare in på vår tomt, där DIF inte kan ta betalt för att man tittar. Vi och Palmqvists är ju närmaste grannar till fotbollsplanen; våra tomter ligger vid planens ena långsida. Vid andra långsidan går kustvägen. Sjöblom bygger nu ett hus bortanför Palmqvists. Där klättra några upp i ställningarna och sitter på andra våningen i bygget och får perfekt uppsyn över spelet.

– Vi borde ha en egen fotbollsklubb, har vi smågrabbar sagt en tid.

Nu sitter Vilgot, Manne Järvik, Bertil, Per-Arne, Gunnar och jag vid jättegrytan på Rutgers berg och sammanträder. Vi beslutar att bilda en klubb.

– Nils och Gunnar får bli materialförvaltare, dom bor ju vid planen, säjer Vilgot.

– Men vad ska klubben heta? undrar Manne

Vi funderar på olika förslag.

– DAIK blir fint, säjer Bertil. Dingle allmänna idrottsklubb.

Och så får det bli. Vi gör en lista och går runt till alla affärer och ber om ett bidrag. De flesta lämnar en krona, och när vi även får några bidrag från föräldrar räcker det till en boll.

Bollen på den här tiden består av en gummiblåsa inne i ett läderfodral, som är hopsytt av avlånga läderlappar. Man blåser upp gummiblåsan, knyter till öppningen och snör ihop ingången i läderhöljet, så det inte sticker ut några trådar, som man kan få i ögat när man nickar. Nu kan vi börja spela på riktigt. Fotbollsplanen finns ju redan gratis, tror vi.

– Här får ni inte spela, det är min kofålla, säjer rektor Ernest när han söndagspromenerar med sin familj och går förbi fotbollsplanen, där vi håller på med en viktig match. Vi känner inte till några andra vuxna som promenerar. Vuxna kan vara på väg till arbetet eller affären, men inte promenera. Och nu säjer rektorn på sin promenad, att det inte är en fotbollsplan. Visserligen är det sant, att skolans kor betar där de flesta dagar, och visserligen får man undvika att trampa i kobajs när man spelar. Vid de stora matcherna tar Dingle IF bort komockorna i förväg. Men att det inte skulle vara en fotbollsplan!

Vi lomar in i vår trädgård med bollen. När rektorsfamiljen försvunnit, går vi tillbaka och fortsätter matchen.

Fler pojkar ansluter sig till DAIK, och det beslutas, att vi ska göra oss kända. En annons i Bohusläningen måste vi ha. Det ordnas av de största pojkarna.

Och sedan kan Rune Höglund, den ende Dinglepojke som går i läroverket och dagligen reser med tåget till Uddevalla, berätta att Munkedalspojkarna har roligt åt vår annons. Den blev införd under rubriken Diverse! Nybildad klubb av ungdomar i Dingletrakten vid namn Dingle AIK

– Ni hade kunnat få in en notis gratis som nyhet, kommenterar pappa, när han ser annonsen.

Det finns inga fasta regler eller tider för vårt fotbollsspelande. När några känner för att spela går dom till planen. Bollen ligger på vår veranda. Gunnar och jag ser genast när det finns några på planen. Om vi blir tillräckligt många, delar vi oss på två lag. Två pojkar får då välja spelare.

 – Jag tar Per-Arne, säjer Vilgot.

– Jag tar Manne, säjer Bertil

Och så fortsätter det, lagledarna får välja varannan gång. Gunnar är duktig, oftast högerinner, och blir oftast vald tidigt. Jag är dålig och blir oftast vald sist. Men en gång blir jag vald före Gunnar.

– Varför väljer du Nils före Gunnar? protesterar en av pojkarna

– Nils bryter så bra som back, svarar lagledaren. Han menar troligen, att jag har en benägenhet att trassla in mina ben i motståndarnas. Men jag känner mig ändå lite stolt.

Manne Jervik kommer från Boden och talar på annat sätt än Dinglepojkarna. Han får alltid vara målvakt, trots att han kallas "Fenomen (med betoning på o) centerforward från Boden". Han har pga. en blodsjukdom blivit opererad, då man tagit bort hans mjälte.

– Jag kan inte få håll, säger Manne Jervik, för jag är opererad.

Vi blir småningom så många i DAIK så vi har A, B och C-lag. En dag ska vårt C-lag, dit jag hör, spela mot Roms IK. Rom är en gård på vägen mot Bovallstrand. Vi är ungefär 15 småpojkar i vårt lag, medan Roms IK består av 5 stora pojkar. En beredskapsman fungerar som domare. Han får svårighet att döma pga. att han inte kan hålla sig för skratt. Vi förlorar med 0-13.

Dingle IF har riktiga fotbollskor på sina matcher. Vi i DAIK har förstås våra vanliga gymnastikskor, som vi går i hela sommaren; de används för såväl fotboll som allt annat. Det är enkla tygskor med en tunn gummisula.

Under småskoletiden har vi kortbyxor. När vi kommit upp i folkskolan får vi golfbyxor, alltså sådana som knyts ihop med en rem nedanför knäet. Ingen har hört talas om sporten golf.

På den här tiden fanns inte begreppet tonåring och naturligtvis inte tonårsmode. Den första långbyxan kommer i regel i samband med konfirmationen. Konfirmationskostymen blir bästkostymen för många år framåt. En söndag när Vilgot spelar match har han lagt konfirmationskostymen över en skördemaskin bredvid planen, medan han spelar. När han ska ta på sig kostymen visar det sig, att en råtta gnagt hål i tyget. Det är en ekonomisk katastrof. Hemma hos Vilgot har man det inte så fett.

 

Från "När kriget kom till Dingle"

 

Bild: Dingle IF, de stora pojkarna