Diverse skriverier från skrivarverkstäder

En del av memoarkaraktär, en del fiktion

 

Innehåll

 

Kommer han aldrig

Två sekundkorta konflikter

Ljuga, jag?

Göra något olagligt, jag?

En känsla

Andalusisk mandel- och apelsinkaka

Huset vid havet

Femtio julgrupper

Willys villervalla

Kongressarbete

Fisk eller skaldjur

Min största musikaliska upplevelse

Amerikastipendiet

Ofrivillig jour

Fiskarens fundering

Våra sagor

Körledarkval

Stilig sjöraggare

Att gissa bajs

Tre kvinnor

Kärlek vid Lagan

Inte munter direkt

Kärlek och hat i Hammerdal

Att slå någon i huvudet med bibelcitat

Ett underbart främmande land

Älskade trumpet

Fika i Skövde

Tumör i magen?

 

 

 

Kommer han aldrig

 

- Varför kommer han aldrig?

Hon hade köpt en flaska rödvin och dukat med det finaste hon hade. Två  vita tallrikar, som hon köpt hos Myrorna, två vinglas, ärvda efter faster Ruth, bestick i silver, som hon hade fått i lysningspresent, när hon och Lasse gifte sig för många år sedan. Skilsmässan kom efter bara tre år. Bråk om ekonomi och ideologi. Levande ljus i en blå porslinsstake, även den från Myrorna. Tandpetare i en liten rysk burk. Och levande blommor, humle och prästkragar som hon hittat på parkeringsplatsen vid Älvsborgsbron.

Och nu kom han inte. Varför?

Hon hade träffat Tobias på en rysk språkkurs vid Finska viken, strax utanför St Petersburg. för några år sedan. De hade promenerat på stranden på kvällarna, pratat mest om ryssar och Ryssland och om kapitalism och socialism. I klassen hade de lärt sig början av Pusjkins kärleksdikt Ja vas ljublju - Ljuboff jesjo bit moschet.

Jag älskade dig, kanske finns kärleken kvar.

Ett par gånger hade de tillsammans med de andra på kursen åkt in till staden med buss 109, som stannade vid Manegetorget. En kväll hade de sett Tre systrar på Kirovteatern. Vid söndagsutflykten hade de besökt kyrkogården där flera hundra tusen Leningradbor vilade, en del av dem som dött av köld, hunger och granater under de 900 dagarnas belägring. Massgravarna låg sorterade efter årtal: 1941, 1942, 1943, 1944. Hon  hade gemensam med Tobias tårats när de läste den 7-åriga Ninas dagboksblad: ”21 januari. Idag dog morfar. 22 januari Idag dog Sergej. 23 januari. Idag dog mamma. Nu är bara jag kvar”.

De hade inte varit annat än goda kamrater under kursen. De tyckte bra om varandra, hade samma ideologiska bakgrund. Enkelhet, solidaritet och ansvar för världens problem. Men mer hade det inte varit. Eller blivit. En kamratlig kram när man skiljdes vid Finska stationen, där hon tog tåget till Helsingfors och han fortsatte med tunnelbanan under Neva till Nevskij prospekt – paradgatan, där han skulle ordna med några visumfrågor innan han åkte med nattåget till Tallinn från Baltiska stationen.

Och nu för en vecka sedan hade de råkat stöta på varandra igen. Det var på ett seminarium i ABF:s lokaler vid Järntorget den 15 juni, årsdagen av demonstrationerna mot EU och Bush. Årsdagen av skotten som så när kostat Hannes Westberg livet. Båda hade varit lika upprörda över medias vinklade rapportering. De 20 000 fredliga demonstranterna, de många kulturella evenemangen, de många seminarierna under fyra dagar. Sorgen för ett år sedan hade blivit till ilska. Det hade känts bra att diskutera allt detta tillsammans.

De satt bredvid varandra under föredragen, de lunchade tillsammans, de mindes tillsammans. Tobias berättade att han skulle resa till Turkiet ett par veckor för att medverka i ett utvecklingsprojekt som gällde fisket i Bosporen. Hon hade blivit lite upprörd och undrat hur ´han kunde tänka sig åka till detta föga demokratiska NATO-land som så grymt förföljer kurder och andra. Han hade lugnt förklarat att det var viktigt att medvetna människor kom dit, pratade, informerade, stödde oppositionella.

-       - Kanske du också skulle kunna åka dit, hade han sagt lite försiktigt frågande

-       - Mnja, hade hon mumlat lite vagt.

Men hon kände att hon mycket gärna skulle vilja åka med Tobias. Vart som helst.

Och när seminariet var slut kramades de farväl lite längre och tätare än kamratligt. Båda hade känt att det nog kunde bli något mer. Och hon hade bett honom och äta middag i hennes lilla lägenhet på Älvsborgsgatan nästa fredag. Alltså ikväll.

Men varför kommer han inte?

Hon väntade. Hon tittade ut genom fönstret. Hur skulle han komma? Cyklande? Nej, förmodligen med spårvagnen. Hon kom att tänka på att hon inte frågat var han bodde.

Hela veckan hade hon tänkt på Tobias. Drömt lite, inte bara om fredag utan om en längre framtid.

Medan hon väntade tog hon fram den broschyr om Turkiet, som hon skaffat på resebyrån på Östra Hamngatan. Hon lade den på det dukade bordet invid sin tallrik.

Hon tänkte hela tiden på Tobias.

- Varför kommer han inte?

När han fortfarande inte hade kommit efter en halvtimme började hon bli arg.

- Vem tusan tror han att han är? Om den här middagen vore viktig för honom skulle han väl planera så han ska komma i tid?

När en timme gått och det börjat mörkna övergick ilskan i oro. Hon frös och svepte sin ryska yllesjal om axlarna. Paniken började gripas henne. Har det hänt honom något? Hon tände en cigarett. Hon tände två. Visserligen hade hon för två veckor sedan slutat för hundrade gången.. Men nu behövde hon nikotinet för att bli lugn.

Hon satte sig vid bordet och slog upp ett glas vin. Tittade i broschyren, bläddrade förstrött och läste utan att tänka på vad hon läste:

Marmarasjön heter på turkiska Marmara Denizi och har för länge sedan hetat  Propontis. Det är ett innanhav som tillsammans med sunden Bosporen och Dardanellerna skiljer Turkiets europeiska och asiatiska delar åt. Marmarasjön är 210 km lång och maximidjupet är ca 1200m. Vattnet är skiktat med ett 15 meter tjockt ytlager av bräckt svartahavsvatten från Bosporen och under detta salt medelhavsvatten från Dardanellerna

- Vad är det som har hänt. Hon hällde i sig rödvin och tände en tredje cigarett medan olika möjligheter flög genom huvudet. En spårvagnsolycka? Liksom alla göteborgare kom hon ihåg med skräck hur en vagn redlöst hade rullat utför Aschebergsgatan och dödat flera människor vid Vasaplatsen. Varför skulle inte en spårvagn råka ut för samma sak i Stigbergsliden? Hon satte på radion och letade fram P4 som sänder lokala nyheter. Hon brukade annars mest ha den inställd på P1. Hon lyssnade på det eviga skvalet i väntan på nyheter.

- Finns det inga regler om att åtminstone några procent av musikinslagen ska vara annat än amerikanska, tjatade hon som så många gånger förr.

- Hela världen ska bli en enda Coca Cola-butik. Fransmännen försöker åtminstone värna om sitt språk i radion.

Det kom inga nyheter om trafikolyckor i Masthugget. Kunde han helt enkelt ha struntat i henne. Hade hon misstolkat hans intresse? Hade han hittat något bättre fredagsnöje? Nej, inte rimligt.

Skulle han ha varit en bluff. En infiltratör från SÄPO? Visserligen frodades paranoia i vänsterkretsar men nog fanns det bevis för infiltration och telefonavlyssning och annat. Skulle han ha spelat solidarisk aktivist? Treholt som dömdes i Norge för spioneri fälldes av infiltratörer som han hade trott var hans bästa vänner. Men nej – kan man spela så bra?

Eller kunde hon… Hon kastade en blick på sitt digitalur. Hon hade ofta retat sig på att siffrorna var för små och att man inte tydligt såg vad som var klockslag och vad som var datum. En blå vagn – hon kunde inte vänja sig vid att benämna spårvagnarna efter linjenummer – skulle gå från Mariaplan om 5 minuter.

- Ja så är det förstås!

Hon kastade på sig jackan, rusade ut och hann med vagnen. Vid Järntorget väntade hon inte på att någon vagn till Linneplatsen skulle komma utan rusade förbi Långgatorna uppför Linnegatan. När hon kom till den gamla skolan där flera solidaritetsrörelser hade sina lokaler gick hon in igenom den dörr som stod öppen. Hon kom in i Världsbutiken.

Och där …

Ångesten släppte. En lugn värme flöt genom henne.

Följande kväll – på fredag - hjälptes de åt att på Internet boka om Turkietresan så att två kunde åka istället för en.

 

 

Två sekundkorta konflikter

 

Ljuga, jag?

-Om julgrupperna är slut kan du köpa lösa tulpaner och hyacinter istället. Och om han frågar vem det är till ska du inte säga att det är till min affär. Du kan säga att det är skickebud, säjer Tjäder och skickar med mig pengar till betalningen.

Jag är 15 år och jobbar på jullovet som springpojke och expedit i Tjäders affär, som ligger vid vägkrysset i Dingle. Nu har julgrupperna tagit slut och det är flera dagar kvar till jul. Tjäder ber mig cykla upp till trädgårdshandlare Karlsson i Svarteborg och köpa flera. Men eftersom det inte är hans vanliga blomleverantör vill han inte att trädgårdsmästaren ska få veta att det är han.  Tjäder, som i en nödsituation behöver blomgrupperna.

Och så ber han mig ljuga!

Mina föräldrar har lärt mig att aldrig ljuga. I söndagsskolan liksom i VP, Våra Pojkar, dvs. Missionsförbundets scouter och i juniorföreningen, överallt har jag lärt mig att det är självklart att man alltid ska tala sanning. Hur ska man annars kunna lita på varandra? Inte kan jag ljuga.

Men samtidigt inser jag att svaret ”Skickebud” - ett ord som inte ingår i mitt ordförråd - inte kan vara tillfredsställande för tärdgårdsmästaren. Han kommer naturligtvis att fråga vem jag är skickebud för.

Jag cyklar iväg mot Svarteborg i snöslasket. Medan jag cyklar förbi banken, Hanssons ur & optik, Ulebergs textilaffär, mejeriet, konsum, skomakarn och Siwertsons funderar jag på hur jag ska klara problemet med ”skickebud”. När jag passerat Sohlbergs såg och kvarn och samhället är slut, har jag fortfarande inte sett någon lösning. Nu har jag bara kvar uppförsbacken efter dalen, där bäcken korsar vägen, innan jag kommer till trädgårdsmästeriet. Gode Gud, hur ska det gå?.

-Jag ska be att få 50 julgrupper, säjer jag.

-Julgrupperna är slut, svarar Karlsson.

-Då ska jag be att få 50 hyacinter och 50 tulpaner.

-Vem är det till, frågar Karlsson, som jag hade befarat

Vad ska jag svara? Ska jag ljuga? Jag har aldrig ljugit förr. Men svara ”skickebud”, det kan jag inte. Och tala sanning och säga, att det är Tjäder som ska ha dem, det kan jag väl inte? Han har ju förbjudit mig det.

Käre Jesus, vad ska jag säja? Det känns trångt i bröstet.

-Det är jag som ska ha dem, mumlar jag

-Vad ska du ha dem till? undrar Karlsson

-Jag tänkte göra några julgrupper, svarar jag och försöker se ut som om det är självklart att 18-åringar tillverkar julgrupper i stora mängder.

Karlsson undrar väl i sitt stilla sinne vad det var för storstilade julvisioner denne lille gosse har men plockar ihop blommorna och får kontant betalning.

På kvällen ber jag Gud om förlåtelse för att jag ljugit.

---

Jag har senare insett att det finns gradskillnader bland lögnerna. Att en del små vita avvikelser från sanningen nog inte alltid är fel:

-Vad fin din nya kappa är, säjer vi, trots att vi tycker att det chockrosa monstret är gräsligt.

 

 

 

Göra något olagligt, jag?

-Nej, gå tillbaka, det är här vi har tillstånd att stå, säjer jag, när några av demonstranterna lämnar vår plakatdemonstration och går och sätter sig framför grindarna på tennisstadion

. . .

Det är 1968. Vi som senare kallas 1968-årsgenerationen är inte medvetna om att detta år senare kommer att ha symbolvärde. Att vi är med om att skapa historia.

Martin Luther King och Robert Kennedy mördas detta år. Svenska ledarskribenter – för att inte tala om USA:s regering - är upprörda över att Olof Palme deltar i en Vietnamdemonstration. Det är i år sista gången man har den gamla sortens studentexamen i gymnasierna. Sovjet invaderar Tjeckoslovakien. Diskotek dyker upp för första gången. Nixon blir president i USA. Och det är  studentrevolter i flera länder.

I Halmstad demonstrerar vi på Stora torg mot USA:s krig i Vietnam och blir utskällda för detta. Jag är kassör i Vietnamkommitten, som hyr en ruffig lokal i ett rivningshus vid Skepparegatan. Vid de ideologiska diskussioner betraktas jag ofta som en alltför städad och laglydig och något överårig högerextremist. I Läkarföreningen betraktas jag å andra sidan som en ung, lömsk vänsterextremist.

Våra tidningar stöder som alltid Västvärldens politik. Hallandspostens ägare uppmanar en vikarierande ledareskribent, som visat sig vara lite för frispråkig, att inte skriva om den amerikanska arméns massaker i Song My.

I december kommer vi att demonstrera mot den rika världens överkonsumtion och dela ut flygblad med uppmaningen ”Stoppa lyxjulen”.

- - -

Men nu är det maj månad. Närmare bestämt den 3 maj vid tennisstadion i Båstad. Det ska bli Davis Cup-match mot vita tennisspelare från det rasistiska Rodesia, den tidigare engelska kolonin som nu regeras av en olaglig vit regim. De internationella sanktionerna har inte haft någon inverkan.

Diskussion om matchen har pågått i media. Många har menat att man inte skulle ha gett tillstånd till denna match; att det skulle innebära stöd för en fascistisk och rasistisk regim. Andra har hävdat att idrott och politik aldrig hör ihop. Tennisförbundet, under ledning av  Mats Hasselquist, har dock beslutat att matchen ska äga rum.

En stor laglig demonstration mot matchen har nu planerats. Folkpartiets, centerns och socialdemokraternas ungdomsförbund har fått tillstånd till ett demonstrationståg som ska gå fram till tennisstadion. Från universitetsstäderna har kommit många aktivister, som är mer radikala i sina krav än de politiska ungdomsförbunden.

Från Halmstad kommer vi ett tiotal personer. Jag har haft möjlighet att ta ledigt från arbetet som underläkare på medicinkliniken. Min Opel  Kadett är fylld med demonstranter när jag kör Rikstvåan söderut mot Båstad. Jag har tagit med mig en väska med diverse kläder samt pappskivor, verktyg och målarfärg. Man vet aldrig vad som kan behövas vid en demonstration.

- - -

Demonstrationståget startar vid 13-tiden. Vi är mellan 500 och 600 deltagare som långsamt och prydligt går tre-och-tre i bredd, helt enligt polisens tillståndsvillkor. De flesta är nog tio år yngre än jag. Detta är den första demonstrationen för majoriteten av deltagarna. På plakat och banderoller i tåget ser man:

Bekämpa imperalismen i Vietnam, i USA, i Sverige - Bojkott mot DC-matchen - Den vite spelar boll, den svarte ingen roll - Frihet åt Zimbabwe - Följ FN, bojkotta Smith! - Låt läktarna stå tomma - Ned med Svenska Tennisförbundet - Ny vinst för Marcus Smith - Rashat, Rhodesia, Tennis - Rasister Smithar ner Båstad - Rhodesia go home!! - Ut med svenska företag ur Rhodesia - Wallenbergs Enskilda Tennisförbund - Var lugn – men stoppa matchen! - Vit sport, vit rasism

Från marschen hörs slagord: Zimbabwe! Zimbabwe! - Krossa fascismen! - Stoppa matchen! - Hasselquist är rasist! Davidsson är fascist!" -

Framme vid stadion stannar vi vid Dalmanska tomten, den plats där polisen gett oss tillstånd att stå med våra plakat.

Men plötsligt lämnar några av deltagarna gruppen och sätter sig på marken framför entrégrindarna. Det är då min känsla för lag och ordning väcks och jag ropar
-Nej, gå tillbaka, det är här vi har tillstånd att stå.

Men alltfler demonstranter går till grindarna.

Bredvid mig är det nur mycket få demonstranter kvar på Dalmanska tomten.

Hur ska jag göra. Jag har aldrig gjort något olagligt; jag är närmast pinsamt laglydig. Skulle aldrig knycka ens ett gem på arbetsplatsen eller försöka smussla undan en enda krona i självdeklarationen. Att man ska lyda polisen är alldeles självklart för mig.

Men vi är ju här för att stoppa matchen. Den här lilla demonstrantresten på Dalmanska tomten kommer inte att stoppa matchen. Ska jag stöda Rhodesias afrikaner eller ska jag lyda Ängelholmspolisen?. Vad är rätt?

Konflikten inom mig varar bara några sekunder.

Jag ansluter mig till sittdemonstranterna.

---

Småningom meddelas att matchen är inställd. Förmodligen den första demonstration i Sverige som lett till så konkreta resultat. Demonstranterna jublar. En del misshandlas senare på dagen av Båstadsungdomar. Majoriteten av Båstadsborna är upprörda över demonstrationerna.

Sittdemonstrationen genomförs i stort sett utan våld från demonstranternas sida. Polisen använder batonger, tårgas och vattensprutor.

Min väsentligaste insats vid min första olagliga demonstration är att fördela varma torra kläder från min väska till huttrande studenter från Uppsala, som blivit sprutade på.

På eftermiddagen, när demonstrationerna redan är slut, kommer min vän Bo Lindblom till Båstad. Han har inte haft möjlighet att vara med, eftersom han måste undervisa i sin skolklass i Ränneslöv. En journalist frågar honom hur det gick till när han skar av slangen. En polis har sagt att denne Ränneslövskollärare skurit av brandslangen som polisen använde mot demonstranterna! Ryktesspridningen och desinformationen har börjat tidigt.

Dagarna efteråt läser jag i våra tidningar att demonstrationen närmast varit som en våldsam revolution. I media kallas vi för lortiga ligister, slödder, pöbel, mobb, yrkesdemonstranter, långhåriga saker och vilda djur. "Det värsta jag varit med om sedan ryska revolutionen” säjer radions ”Farbror Sven”, Sven Jerring. På grundval av osanna tidningsrapporter uttalar sig politikerna. Högerledaren Yngve Holmberg säjer att partierna måste fördöma ”pöbelfasonerna i Båstad”. Justitieminister Kling säjer att det är nödvändigt att snabbt stoppa ”ligisthoparna”. Hot och hat kommer i insändare och brev, inte minst till Båstadsprästen Ingemar Simonsson, som deltagit i demonstrationen.

Föga anar jag att jag drygt 30 år senare ska uppleva samma enorma massmediala felinformation om en demonstration – nämligen i Göteborg år 2001

---

Efteråt har jag förstått att Båstadsdemonstrationen i maj 1968 kom att bli en symbol för och en vattendelare i den internationella solidaritetskampen i Sverige. Efter Båstad slutade man i stor utsträckning att fråga polisen om tillstånd för demonstrationer.

Men inte kände jag några historiens vingslag den 3 maj 1968.

---

De flesta tidningar försvarade USA:s krig i Vietnam, som kom att döda mer än en miljon vietnameser. Man kritiserade och demoniserade de människor som demonstrerade mot kriget liksom man angrep dem som i Båstad menat att politik och idrott hör ihop.

När Warsjavapaktstrupper invaderade Tjekoslovakien i augusti1968 försökte jag påvisa inkonsekvensen hos Båstadsdemonstrationens kritiker genom en ironisk insändare, införd i HP den 23/8 1968:

 

IDROTT OCH POLITIK (en insändare i HP  1968 - efter "Båstadskravallerna")

Om det blir en tennismatchnästa vecka i Båstad mot Sovjetunionen, kommer en enig svensk tidningskör att fördöma tennisförbundets omdömeslöshet. Politiska ungdomsorganisationer kommer att begära och få tillstånd till en demonstration, som dock ej kan förhindra matchen. Ett antal engagerade demonstranter kommer att ta till den olagliga metoden att sätta sig pi. marken framför grindarna och på så sätt förhindra, att matchen kommer till stånd. Vänner av ordning kommer att kalla dessa demonstranter för långhåriga svin, ligister och bråkmakare. Båstadsbor kommer att förstöra demonstranternas fordon och hota ungdomarna med stryk. Tidningarna kommer att ge en falsk bild av det inträffade. I riksdagen kommer hr Bengtsson m.fl. på grundval av tidningsuppgifterna att kräva åtgärder mot ofoget. Ledarskribenter och sportredaktörer kommer att ta avstånd frän demonstrationen och förklara, att idrott och politik skall man ej blanda ihop. R:et Eklöv kommer att säga: "Jag kan inte påminna mig en dystrare dag för svensk idrott än den i Båstad" (DN 4/5-68). En annan idrottsledare: "Jag finner situationen hotfull. Vi i Sverige riskerar, om de här demonstrationerna fortsätter, att gåmot en idrottslig isolering" (Brodd i DN 4/5-68). Ordf. i tennisförbundet kommer att skriva en artikel om idrott och politik och säga: "Det är svårt för att inte säga omöjligt att dra upp en klar gräns mellan onda och mindre onda diktaturer. ... Det skulle vara ett nederlag för både idrotten och vårt rättssamhälle, om vi skulle låta en grupp aktivister, som sätter vår gällande rättsordning ur spel och tillgriper våld för att nå sina syften, bestämma var och när vi skall ha idrottsligt utbyte med andra länder" (de Geer i HP nr 11o/68)

I Båstads kyrka kommer en präst att förklara hur demonstranterna brutit mot så gott som alla Guds bud. I tidningen Se kommer Rune Moberg att ironisera över framförallt de tjeckoslovakiska deltagarna bland demonstranterna. Lennart Hyland kommer att ha gråt i rösten, då han berättar om hur svårt det kändes, när det kom ärtor på tennisbanan. I en långvarig monolog kommer präktiga borgerliga människor att fordra krafttag mot demonstranternas våldsideologi (!), förbud mot utbetalning av studiemedel till demonstrerande studenter, massarresteringar frän polisens sida. Högerpartiet kommer att peka på vad det kostar samhället att bevaka alla demonstrationer.och Göteborgs Tidningen kommer att på grundval av kostnadsberäkningarna skriva en ledare riktad mot demonstrationer.

 

Eller har några svenska ändrat uppfattning i dessa frågor sedan i maj?


 

En känsla

 

På blankvers*)

 

 

 

 

Mitt ansikte var stelt, det kunde inte

bli levande och le. Min rygg var krum

och fötter trötta. Allting gick så trögt.

På natten vargatimmen blev en plåga

med svarta tankar om all meningslöshet

om lidandet och dödandet i världen

I bröstet var det smärta och en trånghet

På dagen efter sömnbefriad natt

jag vämjdes inför de förnöjdas glädje.

Hur kan dom skratta i en värld som vår?

Jag kunde inte ens besvara vänners

helt vänliga ”Hur står det till idag?”

 

- - -

Nu kan jag åter känna liv i anletet

och åter dra på mun åt lustigheten.

Med rätad rygg och pigga fötter går jag

var morgon utsövd efter rofylld natt

till arbetet och gläds nu med de glada.

Kan åter ta itu med världens plågor

och även mera närbelägna kval

Kan svara ”Jorå” på de andras ”Annars?”

 

Och orsaken till denna stora differens?

En liten Cipramil på 10 milligram!

 

 

 

Andalusisk mandel- och apelsinkaka

 

- Jag ska be att få ett hekto sötmandel, säger fru Owers

Jag har nyligen avancerat från springpojke till expedit i morfars affär, i speceriavdelningen,  med vit rock

- Ett hekto mandel, upprepar jag och går till bänken med utdragbara lådor nedanför hyllorna med konserver. Det står inte på utsidan, vad lådorna innehåller, men i stort sett har jag lärt mig det. I de den översta raden med små lådor finns bland annat nötter och mandel. I de stora lådorna hittar man makaroner, torkade äpplen, torkade plommon, sagogryn och russin. En hel del av de specerier som förut såldes i lös vikt, som mjöl och socker, finns nu färdigförpackat.

Med den lilla skopan fyller jag en påse med mandel, som jag hittar i den tredje lilla lådan från vänster. Jag väger upp så det blir exakt ett hekto.

- Får det vara något mera? frågar jag artigt

- Ja det behövs tre ägg och en apelsin och ett paket florsocker också.

Med blicken på moster Maggie, som expedierar en kund bredvid oss, lägger hon till:

- Jag ska göra en andalusisk mandel- och apelsinkaka till en liten dambjudning i kväll

- Det låter gott, skrattar Maggie.

Maggie är min yngsta moster, Hon är rund och nästan alltid glad. Vi tycker att hennes skratt låter som när man rullar ärtor på ett plåttak. Hon tillägger:

- Nils, du kan ta äggen här, så får fru Owers alldeles färska ägg.

Maggies kund är en bonde som kommit med en låda fylld med ägg. Fortfarande tycker jag att höjden av tillämpad matematik är hanteringen av dessa äggleveranser. Man väger först hela lådan, plockar ut alla ägg och väger sedan tomlådan. Så räknar man ut hur mycket bonden ska för äggen och slutligen subtraherar men det han köper för.

- Vi ska ha gott kaffe också. Jag tar ett halvt kilo Löfbergs lila, snusmalet, tillägger fru Owers.

Jag hämtar det lila kaffepaketet och går ut  till det lilla hörnet, där kaffekvarnen med sina två stora skinande hjul står, i korridoren som leder in till kontoret. På kontoret sitter morbror Tage och klistrar upp ransoneringskuponger på stora ark.

Jag ställer in ratten på finaste malning och häller tillbaka det malda i Löfbergskartongen.

- Varsågod, och något mera? undrar jag.

- Jag ska be att få islandssillar också, till middagen.

Silltunnan står i ett litet skjul bakom affären, framför Stora magasinet, där det förvaras olika gödningsmedel och utsäde i säckar, bitsockerpaket i avlånga trälådor och strösockerpaket liksom såpa i mer kvadratiska lådor. Bredvid silltunneskjulet är en ställning där det ligger sirapstunnor.

När jag passerar Lilla magasinet för att gå ut genom bakdörren till silltunnan hejdar morfar mig. Han sitter på en låda  och packar upp apelsiner.

- Pojkar, ni måste ta vara på snörstumpar, ni slänger för mycket nuförtiden , säger han.

Utanför skjulet ligger Puck och betraktar sorgmodigt torget, som han inte får besöka. Puck är morbror Carlåkes tyska boxer.

Sillskjulet har ett sluttande tjärtak. Det är lätt att gå upp på taket. Bakkanten ligger bara en halvmeter ovanför marken i slänten där Nygård har en syrenhäck. För ett par år sedan slutade vi, dvs. Gunnar, mina kusiner och jag, att gå upp på tjärtaket när vi skulle kissa. Vi brukade kissa alla på en gång och se vilkens urinstril som rann fortast nedåt.

Jag kan inte förstå hur någon kan vilja äta islandssill. Det är äckliga skrynkliga varelser i en klibbig illaluktande brungrå vätska. På tunnans kant är det fullt med fiskfjäll. Med tången som hänger bredvid tunnan plockar jag upp tre sillar och lägger i ett smörpapper. Inne i affären kompletterar jag med vanligt omslagspapper.

Jag skriver upp det fru Owers ha handlat i hennes kontrabok, som ligger i lådan längst till vänster i disken, till vänster om lådorna med cigaretter, tobak och snus.

- Adjö fru Owers, hoppas kakan blir god, kvittrar Maggie

På kvällen är vi med Carlåke i affären och målar plakat. Pappkartongerna brer vi ut på disken i herrekiperingen. Alcro plakatfärg luktar gott och Carlåke åstadkommer mycket  fina skyltar med en bred pensel.

Plötsligt kommer morbror Tage nedrusande från tredje våningen.

- Lars, du ska genast iväg med ambulansen.

Lars, som är 18 år och nu har körkort, har under ett par veckor i sommar fått vikariat som ambulansförare. Detta är första gängen han tillkallas.

- Vart ska jag köra, frågar Lars.

- Du ska hämta tre damer hos doktor Owers och köra till sjukstugan i Bäckefors.

Lars rusar uppspelt iväg till kommunalhuset, där ambulansen förvaras bredvid brandbilen. Efter en stund hör vi sirener.. Vi avundas Lars. När man kör ambulans får man ju köra fort.

- - -

Sent på kvällen kommer Lars tillbaka och tittar in i Carlåkes lya där Gunnar och jag ligger på golvet.

- Hur gick det? undrar vi

- Det var fru Owers och fru Wennbom och disponentens fru. Dom var röriga och snurriga och hade huvudvärk. Fru Wennbom var nästan  medvetslös och kräktes och hade svårt att andas. Så hon fick ligga på båren. De andra fick sitta.

- Vad sa doktorn i Bäckefors? frågar jag.

- Först visste han inte vad det var men sedan han undersökt allihopa, och luktat dem i munnen och slagit i böcker så sa han att det nog var cyanväteförgiftning!

- Va? Vem kan ha velat förgifta dem?

- Han sa att det kan ha varit någon olämplig maträtt. Man kan tydligen bli sjuk om man får i sig mycket plommonkärnor eller bittermandel

Jag känner något konstigt i bröstet och blir liksom darrig i benen.

- Bittermandel, mumlar jag, tar Carlåkes nyckelknippa, rusar nedför trapporna och låser upp dörren till affären..

Jag drar ut tredje och fjärde lådan från vänster. Det ligger mandel i båda. Jag smakar på mandeln i den vänstra. Det är bittermandel!

- Vad ska morfar säga, tänker jag

 

 

 

Huset vid havet

 

 

Det är söndag och tidig eftermiddag. Vid den lilla faluröda stugan vid havsviken, strax utanför staden, sitter pensionärsparet Greta och Lars Hasselrot och väntar på att dottern Katarina ska dyka upp. De är stolta över sin dotter som är 35 år och redan blivit kriminalinspektör.

Greta har dukat upp en kaffebricka på solsidan av huset, i lä för vinden. Solen lyser en rabatt vid söderväggen där några snödroppar tittar fram. Tulpanerna är på väg upp. För övrigt är trädgården än så länge kal; syrenerna i bersån och björkarna i dungen är bara tomma skelett. Husets blåa dörr sitter på långsidan, mot söder och mot havet. På vardera sidan om dörren finns ett spröjsat fönster. Fönsterkarmarna har samma dalablå kulör som dörren. Rödrutiga gardinerna hänger innanför fönstren. I krukor på fönsterbräden innanför fönstren blommar pelargonier ((sakfråga: blommar de så här års?)). Trädgården sluttar ned mot en liten strandäng, där vresrosor lyser grönt. ((gör de det på vintern?)). Nedanför ängen sluttar blågråa klippor mjukt ned i vattnet. Eller snarare ned mot isen. För isen har ännu inte riktigt smält. Den har bara börjat spricka upp. Vintern har varit lång och kall. Hela viken har för första gängen på många år varit isbelagd. Idag är det första gången de kan sitta ute med kaffet.

De resonerar om stadens miljöproblem, som engagerar dem båda.

***

Tre månader tidigare i staden.

– Jag tar bilen och hämtar barnen på dagis, sa Anna Dingelborn och drog på sig sin gröna täckjacka.

– Kör försiktigt, det är halt idag. Jag går och köper mjölk och yoghurt på ICA, ropade maken Bengt efter henne. Jag tar genvägen över Daliagången. Så jag är tillbaka om en kvart.

När Anna tjugo minuter senare kom hem med barnen till det ljusblå radhuset på Aklejavägen hade Bengt ännu inte kommit tillbaka.

– Han har väl stannat och snackat med någon bekant, tänkte Anna.

Efter en timme hade han fortfarande inte kommit.

– Konstigt, tänkte Anna. Vi får gå ut och se var han är.

Hon tog med barnen, Lillan i kärran och David tultande bredvid. Hon gick ända till ICA. Ingen Bengt. På ICA kunde kassörskan inte minnas att hon sålt mjölk och yoghurt till Bengt

– Detta blir mer och mer egendomligt, tänkte Anna, men hon var ännu inte riktigt orolig.

Hon ringde till svärföräldrarna. De hade inte hört av Bengt på flera dagar.

Anna började nu bli ängslig. När det gått fyra timmar utan att Bengt kommit hem ringde hon till sjukhuset. Ingen Bengt hade kommit dit.

Då ringde hon till polisen.

– Han kommer säkert snart, sa polisassistent Olsson. Men jag meddelar våra bilar och vi hör av oss om han dyker upp. Hur ser han ut och hur var han klädd?

Anna berättade att Bengt var ungefär 180 cm lång och troligen hade en skärmmössa med öronskydd, en svart täckjacka och bruna byxor.

– Och så har han glasögon med mörka bågar och med väldigt starka glas. Jag känner ingen som har så konstiga glas. Trots glasögon ser han dåligt.

Klockan elva lade sig Anna och försökte sova. Det blev en orolig sömn. De korta stunder hon sov hade hon mardrömmar om överfall och kidnappningar.

Nästa morgon ringde hon åter till polisen. Nu ville man ha en fullständigare rapport.

Anna fick åka till polisstationen och redogöra för gårdagskvällen.

– Jag skulle åka för att hämta barnen och under tiden skulle Bengt gå till ICA. Jag hade tydligen glömt att stänga av ljuset tidigare på dagen så batteriet var nästan slut. Och så var det kallt. Motorn ville inte starta. Parkeringsplatsen ligger en bit ifrån huset och jag såg en gatuarbetare alldeles i närheten, han syntes bra i skymningen eftersom han hade sådan där orange overall med reflexer på. Dom håller på och gräver någonting där i Daliagången, så jag ropade till honom och bad honom skjuta på fram till Violbacken. Jag tyckte det var enklare än att gå hem och be Bengt komma och skjuta på. Den här gatuarbetaren kom och puttade på och småningom startade bilen. Det var dimmigt och lite halt så jag körde försiktigt. Och när jag kom hem med barnen efter så där tjugo minuter så fanns inte Bengt där. Och han har alltså fortfarande inte kommit. Det kan väl inte ha hänt honom något allvarligt?

– Det ska vi väl inte tro, sa polisassisten Svensson, en ung korrekt magerlagd man med mörkt hår. Vi ska höra oss för i omgivningarna. Har ni anledning tro att någon skulle vilja skada er man?

– Aldrig i livet. Han är världens snällaste man, godhjärtad som en ängel. Han har inga ovänner. Och han hade bara småpengar på sig. Så han kan väl inte ha råkat ut för en rånare?

– Har han varit borta längre än beräknat förr någon gång? undrade Svensson.

– Nej, han är alltid noga med att höra av sig om det blir någon ändring.

– När var det ni såg honom senast?

– Det var igår eftermiddag vid femtiden. När jag gick för att hämta barnen stod han i köket och kollade i kylskåpet hur mycket mjölk som behövdes. Han skulle ju gå och handla. Sedan har jag inte sett honom.

***

Katarina Hasselrot vid kriminalen får hand om fallet. Hon är känd för att vara noggrann som en räknedosa; hon lämnar inget åt slumpen. Samtidigt har hon mycket av det som kallas intuition; hon kan ibland finna att en detalj, som andra finner oväsentlig, innehåller något av betydelse för en utredning. Den ljushåriga, kortklippta Katarina är omtyckt av kamraterna för sitt mjuka och samtidigt rejäla sätt; hon charmar alla utan att själv vara medveten om det.

Katarina besöker själv radhuset vid Aklejavägen och ber åter att Anna skall berätta detaljerat om vad som hänt. Det framkommer inget nytt. Det finns ingen anledning tro att Bengt frivilligt gett sig av.

Man måste befara ett brott. Katarina ordnar med dörrknackning i omgivningen. Alla som vid Akalejavägen och vid tvärgatorna Violbacken och Astergatan utfrågas. Ingen har sett något som kan ge någon klarhet om vad som hänt. En bilreparatör boende i hörnet av Violbacken och Astergatan har sett hur Annas bil fick hjälp att komma igång. En något virrig pensionär som varit ute en stund med katten tror sig ha hört ett skrik. Eller ett hundskall. Eller något annat. Så hennes berättelse är knappast till någon nytta.

Katarina tar kontakt med mannen som puttade igång bilen. Han heter Magnus Johansson och är anställd av kommunen. Magnus är en rund, glad och vänsäll man, en snällsort som aldrig skulle kunna medvetet ena skada en insekt. Han berättar att han inte sett till Bengt.

– Jag var nästan färdig med jobbet för dagen, vi håller på med renovering av avloppet på Daliagången; jag hade dragit upp stegen ur brunnen jag höll på med, det är ju fyra meter ned till vattnet, och hade lagt stegen på lastbilen. Klockan var nästan fem och jag skulle bara lägga på locket på brunnen och sedan åka till förrådet och byta om när jag hörde att hon inte fick start på bilen. När hon ropade gick jag dit och puttade på; jag fick putta en bra bit, först Aklejavägen fram till Violbacken och så en bit nedför backen och då startade den. Det var väl en Toyota Yaris. Och så gick jag tillbaka, gjorde färdigt jobbet, la på locket på brunnen och körde iväg. Jag såg inga människor där. Det var ju mörkt och dimmigt förstås, så det kan ha gått någon en bit därifrån utan att jag sett det.

Varken dörrknackningen eller Johanssons berättelse ger några ledtrådar. Tips som undan för undan kommer in från allmänheten, sedan radio och tidningar berättat om försvinnandet, visar sig vara utan värde. Tekniska undersökningar leder ingen vart. Hundarna sniffar runt i omgivningen men ger ingen information av värde. Ingen kidnappare hör av sig för att begära någon lösensumma. Veckorna går och blir till månader utan att mysteriet med den försvunne mannen blivit löst. Det är egendomligt. Det verkar som om han helt enkelt är uppslukad av jorden. Utredningen nedprioriteras. Katarina har andra utredningar som är lika viktiga. Anna Dingelborn tvingas leva vidare i ovisshet.

 

***

Och så blir det alltså äntligen nästan vår. Isen börjar smälta bort. Katarina har kommit fram till föräldrarnas stuga, lite andfådd. Hon har gått snabb stavgång från sin bostad på andra sidan staden. Kaffet smakar bra. När man utbytt den vanliga informationen om hur man mår och hur man har det, tar Lars upp sin käpphäst, kommunens avlopp.

– Det är för bedrövligt att dagvattnet fortfarande rinner rakt ut i viken, säjer Lars

– Vi har skrivit och tjatat med kommungubbarna i flera år, påpekar Greta.

– Vad är dagvatten för något? undrade Katarina

– Det är det vatten och allt skräp som rinner ned i avloppsrören från gatornas brunnar, till skillnad från de som kommer från hushållens toaletter och sådant; sådant går till reningsverket. Vi ser allt möjligt flyta upp här ute, till och med döda djur förekommer.

Katarina tittar frånvarande ut över viken. Hon har en känsla av att hon fått en viktig information. Flyter upp. Gatbrunnar. Avlopp. Dagvatten. Vad är det hon får en aning om?

– Vad sa du? Går sådant som kommer ned i gatbrunnarna rakt ut i viken? frågar hon med ovanlig intensitet

– Javisst, och det är en skandal att det fortfarande är på det sätter.

Dimma. Mörker. Dålig syn. Uppslukad av jorden.

Katarina förstår plötsligt vad det är hon insett. Hon tar upp sin mobiltelefon och slår numret till polisstationen. Det är polisassistent Svensson som svarar.

– Polisen här, polisassistent Svensson.

– Hej, det är Katarina. Kommer du ihåg fallet med den försvunne mannen på Aklejavägen. Kan du ta fram akten i pärmen som står längst till höger i översta bokhyllan i mitt rum och se om du kan hitta förhöret med gatuarbetaren som hjälpte makan att rulla igång bilen?

– Ja jag minns fallet. Jag går och tittar.

Efter en stund kommer Svensson tillbaka. Han läser från pärmen: ”Jag var nästan färdig med jobbet för dagen, hade dragit upp…”

– Hoppa över det, avbryter Katarina, står det inget om ett brunnslock?

– Jo här: ”Jag skulle bara lägga på locket på brunnen och sedan åka till förrådet och byta om när jag hörde att hon inte fick start på bilen. När hon ropade gick jag dit och puttade på”.

– Fint, tack ska du ha, det var bara det jag ville veta.

Följande dag letar poliser i en liten båt bland de smältande isflaken. På eftermiddagen hittar de kroppen.

Katarina har den tunga uppgiften att berätta för Greta Dingelborn, att hon nu är änka. Och att berätta för Magnus Johansson att han är misstänkt för vållande till annans död.

 

 

Femtio julgrupper

– Om han frågar vem det är till ska du inte svara att det är till mig. Du kan säga att det är skickebud, säjer Tjäder och ger mig pengar till betalningen.

Det är jullov och jag jobbar som springpojke och expedit i Tjäders affär, som ligger vid vägkrysset, där vägen från Göteborg till Strömstad korsar vägen från Bovallstrand till järnvägsstationen.. Det luktar av ost, skinkor, korvar och fuktigt ylle i affären. Men blomdoften är borta sedan i morse. Julgrupperna har ju tagit slut. Men det är flera dagar kvar till jul. Det behövs flera julgrupper nu genast. Tjäders vanliga blomleverantör kan inte skicka flera blommor på flera dagar. Och därför har Helge Tjäder bett mig cykla upp till trädgårdshandlare Karlsson i Svarteborg och köpa flera. Eftersom Karlsson inte är hans vanliga blomleverantör vill Tjäder inte att trädgårdsmästaren ska få veta vem som ska ha julgrupperna.. Inte få veta att det passar Tjäder att nyttja Karlsson i en nödsituation.

– Om julgrupperna är slut kan du köpa lösa tulpaner och hyacinter istället, tillägger Tjäder, när jag ger mig av på cykeln.

”Skickebud” – det är ett ord som inte ingår i mitt ordförråd - inte kan ett sådant besked tillfredsställa trädgårdsmästaren. Han kommer naturligtvis att fråga vem jag är skickebud för. Ska jag ljuga då? Jag får ju inte säja sanningen, att det är till Tjäder.

Mina föräldrar har lärt mig att aldrig ljuga. I söndagsskolan hemma i vårt kök, liksom i scouterna och i juniorföreningen i Uddevalla, överallt har jag lärt mig att det är självklart att man alltid ska tala sanning. Hur ska man annars kunna lita på varandra?

Inte kan jag ljuga.

Hur ska jag göra?

Bekymrad cyklar jag iväg mot Svarteborg i snöslasket. Det börjar redan mörkna. Medan jag cyklar förbi Göteborgsbanken, där pappa arbetar, förbi Hanssons Ur & Optik och förbi Ulebergs textilaffär gnager frågan i mig. Hur ska jag göra? Jag hör nästan inte slamret av de stora mjölkspännerna när jag kommer förbi den långa vita byggnaden där det står ”Dingleortens andelsmejeri”

– Snart hämtar vi väl inte mjölken i mjölkspann längre, tänker jag. Det finns dom som påstår att mjölk ska kunna packas i någon sorts paket, åtminstone i Skåne.

Jag cyklar förbi Konsum, Anderssons charkuteri och skomakarn och Sivertssons. Funderar alltmera svettig på hur jag ska klara problemet. En svart PV444 tutar och kör om mig; det är nog Etander på Bräcke. Dingle Bio, som ligger på höger sida, bredvid Bagarebacken, skyltar med ”Hon dansade en sommar”.

– Usch ja, synden på bio är illa nog, nu vill Tjäder att jag ska synda i verkligheten också, reflekterar jag.

När jag passerat Sohlbergs Såg & kvarn och samhället är slut, har jag fortfarande inte sett någon lösning.

–  Jesus, vad ska jag ta mig till?

Nu har jag kvar bara uppförsbacken efter dalen, där Dinglebäcken korsar vägen, innan jag kommer till trädgårdsmästern.

– Gode Gud, hur ska det gå? ber jag förtvivlat.

Det luktar starkt av blommor hos Karlsson. Det är väl hyacinterna?.

– Jag ska be att få femtio julgrupper, säjer jag, och hoppas att Karlsson bara ska expediera och ta betalt..
– Julgrupperna är slut, svarar Karlsson.
– Då ska jag be att få femtio hyacinter och hundra tulpaner.
– Vem är det till, frågar Karlsson, som jag befarat.

Vad ska jag svara? Ska jag ljuga? Jag har aldrig ljugit förr. Men svara ”skickebud”, det kan jag inte. Det låter helt stolligt. Och säja sanningen får jag ju inte.

Det känns trångt i bröstet, det är svårt att andas..
– Det är jag som ska ha dem, Jag tänkte göra några julgrupper, mumlar jag och försöker se ut som om det är naturligt för 15-åriga skolpojkar att tillverka julgrupper i stora mängder.

***

På kvällen – efter det att vi hela familjen lyssnat på Hyland och ”Karusellen” -  läser jag som vanligt mitt ”Gud som haver barnen kär” och lagger till samma  ramsa som alltid om att Gud ska välsigna pappa och mamma och syskon och morfar och andra släktingar och bekanta. Men så lägger jag till:
– Och Gode Gud, förlåt att jag ljög.

 

Willys villervalla

 

Jag ser ett sammanbitet tyst myller. En febril ordlös aktivitet.

På golvet kryper en overallklädd man som kliar sig i huvudet medan han studerar en ritning. En äldre man med bekymrad uppsyn väjer med sin vagn för att inte köra över honom. Som hästar i ett schackspel travar ungdomar i röda jackor med snabba steg fram och tillbaka,. En hisskorg stiger och sjunker som en båt i sjögång. I den står en svartklädd man med en tumstock. Han ömsom ritar streck på några högt belägna hyllor, ömsom drar till några muttrar. Jag är nära att krocka med en pojke som på en gaffeltruck transporterar ett stort lass sillinläggningar.

Hyllor står i täta rader. Några är fyllda med varor, några är tomma. På ett ställe finns inga hyllor. Det är som ett litet torg. Där står nu den bekymrade mannen helt stilla. Han blickar åt öster, han blickar åt väster. Han finner inte vad han söker. Kanske han inte ens vet vad han söker. Han liknar spindeln i ett spindelnät. Runtomkring honom kryper, lufsar, vandrar, strövar eller springer de rödklädda, de svartklädda, de overallklädda och de vanliga, de med ytterkläder, de som skjuter vagnar framför sig.

Jag letar efter kikärtor. Var kan de finnas?

Hurra. Här är hyllan med ärtor och bönor. Just när jag ska plocka till mig ett paket flyttar sig hyllan. Det är en gaffeltruck som drar iväg den. En annan hylla med socker och sirap kommer farande åt motsatt håll.

Mannen på golvet med ritningen kliar sig fortfarande i håret. Den äldre mannen med den bekymrade uppsynen står kvar där han stod. Han ser ut att vara ännu mer bekymrad än förut.

Kors och tvärs lufsar oupphörligt människor med kundvagnar och frågande uppsyn. Tvärs och kors skyndar lika kontinuerligt verktygsförsedda män. Vart är de på väg?

Högt ovanför mig, på översta hyllan i ställning med köttkonserver kryper en yngling med en skruvmejsel.

Är jag vaken eller drömmer jag. Är det inte Barbro Hörberg som står där borta? Eller är det Monika Zetterlund

En mamma med trilskande unge i vagnen hejdar en framrusande rödklädd flicka och undrar:

– Ursäkta, vet du var man hittar blöjor?

– Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för, svarar flickan.

Tystnad råder. Plötsligt hörs upprepade pip pip pip. Det är en truck som backar. Sedan åter tyst. Men rörigt rörligt.

Jag vill muntra upp mamman med den besvärliga ungen och säjer med ett deltagande leende:

– Här är inte lätt att hitta.

– Vem har inte varit i köpcenter? svarar hon.

Där borta vinkar en liten flicka. Hon har ett märkligt stort ansiktet för att vara så liten. Är det mig hon vinkar åt? Känner jag henne? Ska jag vinka tillbaka? Hon närmar sig mig. Men hon tycks inte röra på benen. Hur bär hon sig åt? Det visar sig att det varken är en liten flicka eller en vinkande flicka. Det är en av de rödklädda som sitter inne i en kyldisk och putsar glasväggarna medan en kamrat transporterar disken åt mitt håll. Jag vinkar inte tillbaka.

Jag letar nu efter såpa.

– Arbetar du här? frågar jag en man som skyndar förbi. Han liknar Tomas Tranströmer. Eller kanske Joakim Thåström

– Fråga inte vem du är och vem jag är Och varför allting är, muttrar han.

Flinka rödklädda varelser plockar tyst upp Löfbergs lila och Zoegas Reko.

Åter hörs pipandet från trucken.

”Tag två, betala för tre” står det på en skylt. Det tysta raseriet klottrar säljargument.

En mycket gammal kvinna staplar fram till en av de rödklädda och undrar med skälvande röst:

– Kan man hitta kryckor här någonstans?

– Ja det finns korta lyckor som man får ta där man finner dem, svarar den rödklädde och skyndar vidare.

Mannen med den bekymrade uppsynen passerar med sin vagn. Han har bara hittat ett paket jäst och han har svårt att få det att ligga kvar i  vagnen.

Jag letar efter Kvibilles cheddarost. Den är ju så billig här.

– Man har tydligen tagit bort det kalla rummet där man hade mjölk och ost förut, säjer jag till en frusen tjej, som är klädd i en lång brun kappa utanpå en ännu längre lila kjol och har en grön halsduk kring halsen..

– Kände du kylan i luften i morse genomskinlig och tunn som av glas? svarar hon.

– Det blir nog bra här när allt är färdigt, muntrar jag upp en av de overallklädda, som ser uppgiven ut, han liknar Nils Ferlin.

– En enda sak är säker och det är livets gång. Att allting vänder åter. Att allting börjar om, svarar verkmästaren och drar upp en skiftnyckel ur fickan.

–  Vi talar inte samma språk, försöker jag

– Med den mörka sidan av dig skjuter du mig ifrån dig, säjer han då.

– Jag förstår inte vad du säger, avslutar jag och letar vidare.

Den gamla kvinnan som frågat efter kryckor undrar om det finns någon plats man kan vila sig på.

– Var ska man sitta och var ska man stå, ledsnad trycker mitt sinne, svarar en rödklädd.

– Har ni kvar några julstjärnor? hör jag den gamla kvinnan fråga.

– Det finns en stjärna man får ta ner, svarar flickan.

 

I utgångskassan, klämd mellan hönsbuljong och kolonialvaror är det få människor som ser att mina ögon är sorgsna ty jag skrattar mycket.

När jag kommer ut ser jag snickare och murare göra om entrén bakom en skylt där det står: ”Ursäkta röran. Vi bygger om. Men Willys fortsätter att vara billigast i Sverige”

Jag vaknar. Var  har jag varit med om detta förut? undrar jag. Det är som i en stumfilmsfars. Jo nu minns jag, ”Play time”.

Det är inte var dag man får vara spela med i en Tatifilm

Jag skyndar från Flygstaden hem till Gaggegatans realiteter..

 

Kongressarbete

 

KG Bergström brukar säga, när han i SVT rapporterar från Miljöpartiets kongresser, att det som vanligt är rörigt. Han vet då inte vad han talar om. I jämförelse med det tidiga 80-talets kongresser är de nuvarande kongresserna gråa och städade som bolagsstämmor hos Volvo.

 

– Ordningsfråga, ropar en skäggig äldre man.

– Ordet är begärt för en ordningsfråga och jag avbryter debatten om motion 123 för detta, säger skåningen Gunnar Håkansson som sitter ordförande.

– Vi måste komma vidare med motionen, ropas det från flera håll.

– Jag är medveten om att klockan är sju minuter över midnatt och att vi har många motioner kvar att behandla men jag anser att en ordningsfråga bryter talarlistan, säger Gunnar.

–  Nej det måste vi rösta om i så fall, ropar någon.

– OK, vi kan göra en omröstning om ordningsfrågan ska behandlas, säger Gunnar lugnt.

– Nej ordningsfrågor ska väl alltid gå före, ropar skägget som begärde ordningsfråga.

Det är Miljöpartiets första ordinarie kongress, i Sundsvall. Brittiska flottan har för någon vecka sedan avseglat till Falklandsöarna för att driva ut argentinarna. Det är april 1982.

Hela dagen har vi arbetat i utskotten. Hela kvällen har vi nu suttit i skolans aula och debatterat i plenum. Alla är vi trötta, men alla är vi så engagerade så vi håller oss vakna. Alla vill vi framföra våra synpunkter. Jag räknar snabbt ut att om 100 personer vill prata 3 minuter var om varje fråga så går det åt 300 minuter, dvs. 5 timmar för inläggen i en fråga. Och vi har massor av motioner att behandla. I ett demokratiskt parti ska ingen hindras från att öppna sin mun, så debatten får ta den tid den tar.  Partiet har inga skrivna rutiner för hur kongressarbetet ska gå till. I ett nytt parti är allt möjligt.  Det  finns inga röstkort. Folk viftar med armarna eller skriker ja och nej när det ska voteras.

Rätt som det är hoppar Roland von Malmborg upp på podiet med sin gitarr och säger:

– Nu sjunger vi ”I natt jag drömde”.

Och så gör vi det.

Sedan fortsätter den lugne ordföranden att försöka bringa ordning i oordningen.

– Nu bestämmer jag att vi röstar om ordningsfrågan ska fås tas upp, säger Gunnar.

– Ordningsfråga, ropar en tjej.

– Gäller det frågan om ordningsfrågan ska handläggas medelst omröstning? frågar Gunnar.

– Ja

– Då anser jag att du bör få ordet för denna ordningsfråga.

– Jag har sakupplysning, ropar en dalmas

– Jaha, säger Gunnar. Gäller det frågan om ordningsfråga nummer två?

– Det kan jag inte hålla ordning på, säger dalmasen.

– Jag har också en ordningsfråga, ropar en höggravid tjej i blåa snickarbyxor.

– Jag också, ropar en rödhårig grabb som har ett spädbarn i famnen.

– Nu tror jag vi får gå in för att den som har något att säja får skriva en lapp och komma fram med, säger Gunnar.

Plötsligt står ett tjugotal kamrater framme vid scenen och lämnar lappar.

Klockan är nu halvett. Det är mycket kvar att göra. Jag vill yttra mig i frågan om Alternativmedicin som ska komma upp småningom. Och i alkoholfrågan.

Gunnar klarar efter ett tag upp ordningsfrågorna. När alla yttrat sig i dessa är klockan ett. När allt är klart för att gå vidare hörs en röst:

-- Ordningsfråga.

-- Ja vad gäller det nu då? undrar Gunnar.

-- Jag föreslår att talartiden begränsas till en minut.

-- Kan vi ta upp denna ordningsfråga?

-- Ja ropar nästan alla

..  Önskar kongressen inskränka talartiden till en minut?

-- Ja, ropar de flesta.

-- Talartiden är nu en minut, förklarar Gunnar. Vi går nu vidare med motion nr 123.

– Jag yrkar att motionen ska förklaras vara ett skämt och att vi går vidare till motion nr 124, säger en talare som klampat upp i gröna träskor..

– Nej så kan man inte göra, säger Gunnar.

– Jo, ropar många

–  Ska vi ta upp detta yrkande till omröstning?

– Nej ropar många

– Ja ropar ännu flera

– Då finner jag att yrkandet ska tas upp.

– Nej, det måste vi rösta om, skriker flera.

– Jag anser att majoriteten här anser att yrkandet ska tas upp.

– Votering, ropar en långhårig grabb från Göteborg.

– Votering är begärd och ska verkställs. Får jag be rösträknarna komma fram, säger Gunnar, lika lugnt som om han satt hemma vid frukostbordet och åt gröt.

Klockan är nu halv två. Några har lämnat salen och gått och lagt sig att sova i sina sovsäckar på golvet i gymnastiksalen. Men de flesta sitter kvar.

Jag är trött och engagerad. Tror på det nya partiet. Solidaritet med människor och natur. Vi behövs i riksdagen. Vi måste besluta om ett bra partiprogram. Eller idéprogram ska det visst heta. Vi måste kämpa för att komma in i riksdagen. Men många tycks anse att det är viktigare att vi är alternativa än att vi kommer in i riksdagen. Vi ska inte ha någon partiledare eller liknande. Hur ska väljarna i höstens val få veta att vi finns och vad vi tycker? Det finns ju inte ens en person som de kan se som företrädare för miljöpartiet. Den som är sammankallande i Politiska utskottet, en person som väljs på tre månader, är det som motsvarar de etablerade partiernas partiledare. Inte ens våra partimedlemmar vet namnet på den som råkar vara vår företrädare för närvarande.  Hur ska massmedia hitta någon att fråga, om de skulle vilja? Till exempel. Vad jobbigt det är. Och vad ögonen är tunga. Och röda. Jag har i tjugo års tid röstat rött. Är nu medlem i ett grönt parti. Är det rätt? Tankarna flyger. Grönt och rött. Klasskamraten Sten i småskolan som inte visste om att han var rödgrön-färgblind och tog den gröna kritan till ett tak på ett hus och fröken visade upp det och sade ”Usch som Sten har gjort” och hur Sten sedan alltid frågade mig vad det var för färg på kritan. Och grönt och… Jag vaknar till igen. Debatten går vidare i aulan.

När klockan är två har vi beslutat att debatten om motion nummer 123 ska fortsätta.

När klockan är halv tre går Roland upp på podiet och säger:

– Nu sjunger vi ”Varför skola mänskor strida”

När vi sjungit färdigt begär någon streck i debatten.

– Det har begärts streck i debatten, säger Gunnar. Vi justerar nu talarlistan. De som vill anmäla sig gör det nu.

– Jag protesterar mot att debatten ska snöpas, hörs en röst.

– Ordningsfråga, hörs en annan.

– Vad gäller ordningsfrågan? undrar Gunnar.

– Det är om det ska sättas streck.

–  Då frågar jag mötet; ska ordningsfrågan angående streck i debatten få ställas?

Nejrösterna överväger så det sätts streck utan ytterligare debatt. Ett tiotal deltagare går fram till podiet och anmäler sig på talarlistan. Jag avstår. Hundra gånger en minut blir nära två timmar.

Det pratas på.

Det kommer att bli morgon innan vi kommer till de sociala frågorna, tänker jag. Och sedan börjar dagens utskottsarbete. Det blir ingen sömn. Vad jobbigt det är med politik. Och om vi inte kommer in i riksdagen? Då innebär partibildandet helt enkelt en nettoförlust för våra frågor, för fred, internationell solidaritet, miljöhänsyn och annat viktigt. För då kommer hundratals aktiva kamrater, som annars hade arbetat i utomparlamentariskas aktionsgrupper istället sitta och traggla med stadgar och program och sammanträden. Det är för jobbigt det här. Och det är bråttom att vi kommer in i riksdagen och kan påverka. Vi måste få bort varureklamens hjärntvätt. Konsumismen har blivit den ledande religionen. De enorma orättvisorna i världen måste vi göra något åt. Och vad sömnig jag är och vad jobbigt det är. Och så många viktiga frågor vi måste ta ställning till och vad vi måste jobba hårt för att sprida vårt budskap inför höstens val. Oj där tror jag att jag sov ett par sekunder och drömde det var i riksdagen som en miljöpartist stod och talade om motion nr 123.

Jag vaknar av att Gunnar slår klubban i bordet och förklarar:

.—Jag finner att kongressen avslagit motion nr 123 som lyder ”Jag yrkar att som energibesparingsåtgärd ska alla varmvattenkranar och kallvattenkranar byta plats för då kommer människor som tror att de sätter på varmvatten istället sätta på kallvatten”

– Klockan är nu kvart i fyra och vi går nu vidare med motion nummer 124, säger Gunnar. Kongressutskottet föreslår…..

Politik är att orka.

 

Fisk eller skaldjur

Ett drama

Personer:

ALEXANDER, 20 år, i svarta byxor och gul skjorta, öppen i halsen

NADIM: 50 år, mörkhyad men ej svart, i mörk kostym och slips

JOHANNA, 30 år, i blå jeans och röd jumper

BENGT, 40 år, i beige seglarbyxa, avokadogrön kortärmad skjorta, snusnäsduk i halsen

Scenen

Glasveranda i ett fritidshus vid sjön. Olikfärgade lampor i girlanger längs väggarna. En taklampa omvandlad till måne. Halvdunkelt. På bordet stora fat med röda kräftor, tallrikar, flaskor och glas. Runt bordet 10 personer, varav 6 anonyma, i halvmörker. Utanför fönstret anas regn.

 

ALEXANDER: Hej, jag heter Alexander.

JOHANNA:  Hej hej, och jag heter Johanna och jag kommer från Arvidsjaur.

Du kommer längre söderifrån förstår jag?

ALEXANDER. Jag kommer från Uddevalla. Är brevbärare där. Men ursprungligen

från Dalsland.

JOHANNA:  Och du då? (vänder sig mot Nadim)

NADIM: J ag heter Nadim och kommer från Jaffa

JOHANNA:  Jaså Jaffa, som apelsinerna. Har ni mycket apelsinträd där?

För dom växer väl på träd?

NADIM: Jag tror inte det finns många apelsinträd där. Det är en stad vid havet.

Och förresten har jag aldrig varit i Jaffa.

ALEXANDER: Vad säjer du. Har du aldrig varit? i Jaffa. Varför påstår du att du kommer därifrån då?

NADIM: Min familj kommer därifrån och vi har kvar nyckeln till vårt hus i Jaffa.

Fast huset finns inte kvar längre. Judarna har rivit det.

JOHANNA: Var har du bott då?

NADIM: Min familj har bott i flyktingläger i sextio år. Först fick dom fly 1948

till Betlehem och sedan flydde dom 1967 till Jordanien.

ALEXANDER: Skål på er båda, lappar och araber. Nej du har ju inte fått något i

glaset, Muhammed, Vad vill du ha?

NADIM: Jag dricker vad som helst, bara det inte innehåller alkohol.

Och så heter jag Nadim.

ALEXANDER: Bengt för fan, ge Ali något alkoholfritt.

NADIM: Du jag heter Nadim, inte Ali.

ALEXANDER: OK Nadim då, Bengt, ge Nadim något att dricka.

BENGT:Jag tror inte vi har skaffat hem något sådant.

ALEXANDER: Va fan Bengt, inte skaffat hem. Araben måste väl ha något i glaset.

BENGTJag hämtar vatten ur kranen.

NADIM: Det blir helt OK för mig.

(Bengt går ut i köket och kommer snabbt tillbaka med vatten i en karaff, häller upp vatten i Nadims glas)

ALEXANDER: Nå då så, Hanna, var det så du hette, och Nain, skål på er.

NADIM: Skål

JOHANNA: Skål på er båda två.

NADIM: Fast jag heter Nadim.

ALEXANDER: OK Nadim. du gillar väl kräftor även om du inte ska ha någon snaps?

NADIM: Det vet jag inte än. Har aldrig ätit det. Räkor tycker jag om. Men jag hoppas

att kräftor ska vara gott. Det är i alla fall inte något problem med religionen

vad jag vet. Med kräftor menar jag. Till skillnad från alkohol och fläsk.

JOHANNA: Fläsk slipper du i varje fall i kväll. Här är det kräftor som gäller.

Men jag gillar inte kräftor särskilt mycket. Tacka vet jag surströmming.

ALEXANDER: Nä fy, surströmming, det är alldeles ruskigt. Det stinker ju värre än på

dass. Några grannar hade surströmming en gång.

JOHANNA: Det stinker inte alls. Och det gäller att smaka, inte lukta.

NADIM: Vad är surströmming för något?

JOHANNA: Det är en delikatess. Strömming som fått jäsa kan man väl säja.

NADIM: Det har jag nog aldrig ätit. Fiskar man surströmming här i sjön?

ALEXANDER: Ha ha det var roligt.

JOHANNA: Nej, det gör man inte. Nu för tiden köper man surströmmingen i burkar. Och

det är mest vi som kommer från norra Sverige som älskar surströmming.

ALEXANDER: Så länge de äckliga sakerna ligger kvar i burken går det väl an. Men när man

öppnar burken osar det pyton.

JOHANNA: Skitsnack.

NADIM: Nu tror jag att jag vet vad det är ni pratar om. Jag tror faktiskt jag råkat ut för surströmming en gång.

JOHANNA: Berätta!

NADIM: Jo, när jag nyss kommit till Sverige och hade fått jobb på Carlshamns mejeri i

Karlshamn och fått ett rum på fjärde våningen i ett stort hyreshus och hade

fått min första lön så tänkte jag att jag skulle unna mig något riktigt gott.

ALEXANDER: Du menar inte att du köpte surströmming?

NADIM: Nej, eller jo. Jag gick in på Konsum. Eftersom jag inte kunde någon svenska,jag hade ju nyss kommit till Sverige, så fick jag gå efter vad som syntes utanpå de olika paketen och burkarna när jag handlade. Jag tänkte jag skulleköpa några fina sardiner eller liknande.

JOHANNA: Och det hittade du?

NADIM: Jag såg jag en rödaktig burk med fina sardiner på utsidan. Plåten buktade utåt och det var ju lite konstigt. Den var väldigt dyr, det fanns andra burkar med fiskar utanpå som var mycket billigare, så jag trodde det måste vara en väldigt fin fisk.

ALEXANDER: Och den köpte du?

NADIM: Ja visst. Jag hade ju fått lön och ville unna mig något riktigt gott.

JOHANNA: Och?

NADIM: Jo jag gick hem och öppnade först en Coca Cola och så öppnade jag burken.

JOHANNA: Ja?

NADIM: Det var alldeles förfärligt. Det sprutade upp avföring trodde jag, eller något liknande, och det luktade toalett. Jag trodde det måste vara en förgiftad fisk.

JOHANNA: Men du åt väl upp den?

ALEXANDER: Inte åt du väl upp den?

NADIM: Nej jag rusade ut och slängde alltsammans i sopnedkastet.

JOHANNA: Nej men det var väl synd.

NADIM: Ja det borde jag inte ha gjort. För sedan klagade de andra hyresgästerna hos HSB. Så dom kom och sade att jag måste flytta.

 

 

Min största musikaliska upplevelse

 

 

Genomsnittligt var min lillebror Gunnar och jag lika musikaliska.

Jag kunde spela efter noter men det kunde inte han.

Han kunde spela utan noter, men det kunde inte jag.

Så jag tyckte att vi var ungefär lika stora musiker, fast på olika sätt.

När Gunnar var 10 och jag 12 fick Gunnar överta morfars gitarr, som var inpyrd med läsarsånger från Bengtsfors missionshus. Gunnar blev mycket duktig på att spela gitarr.

Jag skulle naturligtvis också spela något.

Vi var ju genomsnittligt lika musikaliska. Det blev trumpet för min del.

Nu kunde vi spela duett. Vi spelade jazz trodde jag och vi gladdes storligen åt vår musik. Jag med noter och Gunnar utan noter. Det var den enda skillnaden egentligen. Ungefär som att vissa är högerhänta och andra är vänsterhänta.

När Gunnar var 12 och jag 14 beslöt vi en dag att lägga samman våra sparade pengar och skaffa en grammofonskiva.

Vi gick in på Waideles musikaffär på Kungsgatan i Uddevalla och köpte en skiva av märket Decca där Louise Armstrong och Mills Brother på ena sidan spelade Carry me back to old Virginia, och på den andra sidan Oh my poor Nelly Gray they have taken you away.

Vi spelade den på den begagnade vevgrammofon som pappa hade skaffat för att ha till en engelsk språkkurs.

Det var underbart. Kunde musik bli bättre?

Jo det kunde den.

-  Det skulle vara fint att spela tillsammans med dom här amerikanska musikerna. Låta  den levande jazzen komma på riktigt till Dingle. Så tänkte Gunnar och jag.

Gunnar som kunde spela utan noter kunde spela Carry me back utan någon extra förberedelse. Men jag behövde ju noter. Själva melodin hade jag redan tidigare skrivit av från Världens vackraste musik.. Men Louis Armstrongs solo måste jag skriva ned, om vi skulle kunna spela tillsammans.

Gunnar som kunde spela utan noter men inte kunde noterna hade en annan märklig förmåga. Han kunde höra vilka toner Armstrong tog. Gunnar lyssnade på skivan och pekade på orgelns tangenter, vi hade en orgel i hemmet, vilka toner det gällde. Jag som kunde noterna men inte kunde höra vilka toner Armstrong spelade, skrev ned trumpetsolot i mitt nothäfte.

Sedan tog Gunnar gitarren och jag trumpeten och vi satte på skivan.

Och så spelade vi tillsammans, det vill säga Gunnar, Jag, Louis Armstrong och Mills brothers Carry me back i köket i Dingle.

Finare kan musiken aldrig bli.

Även om Armstrong inte spelade helt unisont med mig.

Småningom kom våra musikaliska vägar att skiljas, det vill säga Gunnar och mina..

Gunnar lärde sig spela på många olika instrument, blev musikdirektör och körledare och ännu mer körledare och körarrangör och småningom professor i kördirigering.

Jag blev bara en mycket medelmåttig ventilbasunist i blåsorkestern Åderlåtarne.

Gunnar lärde sig småningom noterna – även om han anser att noter kan störa musiken.

Jag lärde mig aldrig att spela utan noter något vidare.

 

På äldre dar har jag kommit att tvivla på att man kan beräkna musikaliska medelvärden lika enkelt som medeltal i matematiken.

 

 

Uppgift. Skriv ett kapitel ur boken om Charlotte, 24 år,  som har en stickad lila, brun och svart mössa med öronlappar och tofs, är intresserad av konsthantverk, natur och motorcyklar. Spelar flöjt och är medlem i AFF (Artister för fred). Hennes dröm är att få utsmycka ovala rummet i Vita huset och hon längtar efter en stor klimat- och fredskonferens där ett inslag från artister gör att alla kan enas om ett bra slutdokument. Hennes sorg är hon har så kalla tår, fingrar och öron så hon har svårt att åka skidor.

 

 

 

Amerikastipendiet

 

– Every Wednesday at 7.30 p.m. at North Berkeley BART station, hade John sagt första gången hon såg honom på universitetscampus.

Det var nära fyra veckor sedan. Vad tiden gått fort. En månad sedan hon kom till Kalifornien. Första gången hon besökt Amerika. Redan dags att packa för hemresan.

Charlotte blev enormt lycklig när hon i september fick veta att hon tilldelats konstnärsstipendiet. Hon skulle få komma till Berkeley i januari för att studera ”Konsten i politiken och politiken i konsten”. Vad skönt det skulle bli att slippa vinterkölden i Stockholm och komma till det varma soliga Kalifornien, hade hon tänkt. Så dumt. Visst kunde det vara varmt i Berkely när solen sken på dagen. Men nätterna i sängen kunde det vara kallare än i Sverige, Man hade inte så täta hus och så bra uppvärmning här som i Sverige.

Berkeley – hon hade egentligen inte vetat mycket om staden, när hon sökte stipendiet, bara haft en diffus uppfattning om att där fanns ett universitet med radikala medvetna studenter. Hade ju läst Sven Delblancs Åsnebrygga. Att staden låg vid San Franciscobukten och hade broförbindelse med den stora staden San Fransisco var en överraskning.

- Är huset så gammalt, undrade Charlotte när hon såg årtalet i en sirlig skylt bredvid dörren på huset där hon skulle bo. Hon kom att tänka på Maskeradbalen, Gustav III och Anckarström.

- Vadå, vad menar du? hade värdinnan undrat.

- Ja, 1792, det är ju rätt länge sedan och huset ser inte så gammalt ut.

Huset såg visserligen inte fräscht ut. Fasaden bestod av någon sorts omålade träplattor. Småningom fick hon veta att det var cederträ, som stod emot röta väldigt bra.

- Men det är ju inte ett årtal, det är gatuadressen, 1792 California Street, utbrast värdinnan med ett roat leende.

När Charlotte börjat vandra runt i staden begrep hon småningom att man började numrering på nytt hundratal för varje nytt kvarter. Det var förklaringen till att det blev så höga siffror, som årtal, på husnumren. Och så de enormt långa gatorna förstås.

I vindsrummet på 1792 California street  hade Charlotte packat upp och lagt kläderna i en äckligt beigetråkig byrå - den skulle jag vilja måla om, tänkte hon. Kurslitteraturen placerades i en härligt dalablå bokhylla. Där lade hon också den Schweizernöt som en svensk kamrat föreslagit att hon skulle ta med.

– Du kanske träffar på Elisabeth, det är en tjej som studerar internationella relationer i Berkely och är aktiv i fredsrörelsen och hon älskar Marabous Schweizernöt, sade väninnan som tidigare varit i Berkeley

Med dåligt samvete hade Charlotte köpt den. Hon bojkottade annars de multinationella företagen. Marabou var ju inte längre något svensk bolag. Hon brukade köpa rättvisemärkta varor när det fanns sådana. Men väninnan hade varit påstridig.

En av de första dagarna hade Charlotte på TV hört Georg W Bush förklara att han nu hade helt säkra bevis för att Irak hade kärnvapen och därför inom kort måste angripas. Redan i januari hade hon hemma i Sverige varit med om demonstration på Sergels Torg mot presidentens krigsplaner. Hon hade anat att vistelsen i ett krigshysteriskt Amerika skulle bli en prövning. Hjärntvättade amerikanska chauvinister.

Men hon upptäckte snabbt att det fanns andra amerikaner. Det hade inte varit någon konst att få kontakt med fredsaktivister på universitet. På anslagstavlorna på universitetscampus fanns det gott om information om möten och demonstrationer. Även om de flesta studenterna inte verkade så värst engagerade. Det var absolut inte som det 1968 hon hört talas om.

John hade hon fått kontakt med när han stod vid ett litet informationsbord på campus och delade ut foldrar om fredsmarschen som skulle äga rum i San Fransisco den 15 februari.

– Och så har vi en Vigil här i Berkeley varje onsdag kl 7.30 p.m.6, hade han sagt. Vi samlas vid North Berkeley BART-station.

Hon hade inte haft en aning om vad vigil var för något men småningom förstått att det var en sorts demonstration. Inte heller visste hon att BART var ett mellanting mellan pendeltåg och tunnelbana och var förkortning för Bay Area Rapid Transport.

 

 

Redan från första stund gillade hon John. En svarthårig, samtidigt enkel och djup kille, en omtänksam kamrat med känsligt samvete och snälla bruna ögon, som läser arkitektur. Hon tyckte om honom trots att hans sätt att klä sig skiljde sig mycket från hennes ideal. Han verkade inte bry sig det minsta om hur vad han satte på sig. Kunde till exempel ha en rosarutig skjorta som absolut inte passade till hans rödvioletta randiga byxor. På fötterna bar han nästan jämt gråa gymnastikskor. Själv mådde Charlotte illa om hon skulle sätta på sig något som inte stämde med hennes estetiska värderingar.

 

I San Fransisco Chronicle läste hon att USA övervägde att använda kärnvapen i Irak.

- Bush är inte klok, men Cheney är värre, hade John sagt.

Charlotte visste inte vem Cheney, men avslöjade inte sin okunnighet. Snart förstod hon att det var vicepresidenten. Alla fredsaktivister sa samma sak, Dick Cheney är än värre. Och Donald Rumsfeld.

 

Mängden hemlösa tiggare var något nytt. Den tiggande kvinnan som alltid höll till utanför Cheeseboard hade hittat ett försäljningstrick. Hon sålde dagens San Fransisco Chronicle för halva priset. Hur gör hon? Jo hon lägger en dollar i tidningsautomaten. öppnar luckan och tar ut tio tidningar istället för en. Cheeseboard – der var ett slags alternativt kooperativt bageri, som ett personalkollektiv driver. Man har där även en ostaffär och en liten servering, där Charlotte ofta tagit en pizzabit som lunch.

Första onsdagskvällen hade Charlotte i god tid gått till till Berkeley North BART-stationen. Efter en stund kom John och småningom samlades sammanlagt ett femtontal personer. Några unga, många äldre. .En gamling såg ut som  en parodi på övervintrande Vietnamdemonstrant: långt vitt hår sammanhållet av pannband och rosett och i handen en amerikansk flagga där stjärnorna var utbytta mot fredssymboler. John delade ut primitiva facklor i form av värmeljus instoppade i glasburkar. Och plakat. ”Not my president, not my war” stod det på ett.

Gruppen traskade i det behynnande kvällsmörkret uppför University Avenue till centrum vid Chattuck Avenue. Stod en stund med plakaten vid Berkeley BART stationen. En hel del bilar tutade som svar på uppmaningen från ett av plakaten ”Honk for peace”-

Till nästa gång ska jag göra en rolig illustration till texten, tänkte Charlotte. Kanske en T-ford på väg mot en avgrund med Bush vid ratten eller något liknande.

Några fotgängare log uppmuntrande, andra muttrade

– We want war.

Efter en kvart vandrade gruppen ett stycke längs Chattuck Avenue,

Charlotte glömde för ett ögonblick demonstrationen när en blänkande klorofyllgrön 250 cc Harley Davidson långsamt gled förbi. Hon hade länge haft en hemlig dröm att en dag köra en HD.

Vid Virginia street vände det lilla demonstrationståget tillbaka på Chattucks motsatta trottoar. Vid BART låg nu en hemlös och sov i kölden. Några satt fortfarande i mörkret och tiggde med plastmuggar framför sig. En med skylten ”Sjuk vietnamveteran”. En annan med ”Jag är hungrig” 

Innan fredsgruppen skiljdes stod alla tysta i ring en stund. Man lovade varandra att komma tillbaka nästa vecka. Charlotte tyckte det kändes fint och lite högtidligt. Hon hoppades få sällskap med John på hemvägen till California street men han skulle åt annat håll.

Det blev flera demonstrationer. En kväll delade gruppen ut flygblad  utanför biografen på Shattuck där man visade Black Hawk down. Flygbladen berättade om filmens verklighetsförfalskning. Charlotte bar på magen en pappskiva med texten ”Disclose chauvinism and war propaganda” och på ryggen ”Bin laden still not found and 4000 innocent people killed”. I handen ett litet plakat ”Feed the children, don´t bomb them”. Många biobesökare var positiva. Hon tyckte nästan att den allmänna inställningen till demonstrationen var mer positiv här än vad den skulle vara på Sergels torg i Stockholm. När man packade ihop efteråt sa John:

– Berätta för folk i Sverige att inte alla amerikaner är lika onda och dumma.

Charlotte hörde att en av demonstranterna hette Elisabeth.

– Det är väl inte du som tycker om svensk choklad? undrade Charlotte.

– Jo visst. Elisabeth var glatt överraskad.

– Jag har med mig Schweizernöt. Jag ska försöka komma ihåg att ta med nästa onsdag.

 

Hon hade kommit i kontakt med andra fredsgrupper också.

– Varje söndag 3 p.m. går ett gäng runt sjön Lake Merrit, det är i grannstaden Oakland, berättade en av onsdagsvandrarna.

Charlotte tog BART till Oakland på söndag. Ett 40.tal demonstranter. På ett plakat stod det ”Thank you Barbara Lee”. Charlotte visste inte vem Barbara Lee var men fick veta att det var den enda kongressledamot som röstat mot att ge Bush fria händer för bombningar. Hon är från Kalifornien.

 Charlotte var glad att hon tagit med sig handskar. Det blev kallt om fingrarna när man bar plakat i blåsten. Hon fick ett med texten ”Question the corporate media - Disclose war propaganda”. Det ska jag nog hitta på en bra illustration till, tänkte Charlotte.

Hon fick sitt behov av fysisk aktivitet tillfredsställt genom att delta varje söndag.

Största upplevelsen blev den fantastiska demonstrationen i San Fransisco den 15 februari. Hon kände att det var som att få batterier laddade, känna den underbara gemenskapen med en jättegrupp likasinnade. Som en glad karneval trots allvaret i budskapen. Efteråt diskussion om hur många som deltagit. Enligt arrangörerna 200 000 deltagare. Polisen, som först uppgav 55000 fick ändra sig efter ett par dagar till 150 000. Runtom i USA och i hela världen demonstrerades det samma dag.

 

Charlotte hade under tiden i Berkeley ofta träffat John och de hade haft trevligt tillsammans. Hon var nog förälskad i honom. Drömde om honom på nätterna. Då var han ofta klädd på ett mera estetiskt riktigt sätt. Men det hade inte blivit någon riktig kärleksaffär. Dels var John väl lite för blyg för att ta några initiativ, dels hade Charlotte kvar en del av moralen från Jönköping. Hela släkten var missionsförbundare och folkpartister. Fast Folkpartiet hade väl inte med moralen att göra. Ända fram till för ett par år sedan hade hon trott att alla missionsförbundare och folkpartister var goda. Och att alla goda människor nog egentligen var missionsförbundare och folkpartister. Men hon hade börjat tvivla och trodde nu snarare att alla socialister var goda och att alla goda människor nog var socialister.

Visst hade sexualmoralen i frikyrkan ändrats en del sedan pappas och farfars tid, då pojkar och flickor absolut inte före bröllopet kunde ha några erotiska aktiviteter med varandra. Charlotte var på alla sätt en modern människa, men det bar ändå emot att ta något initiativ till kärleksliv med John. Man hoppar inte i säng hur som helst även om man är en modern tjej från det fria Sverige. Det hade därför bara blivit en kram när man skiljdes efter demonstrationerna.

 

Nu är det alltså sista onsdagskvällen. I morgon ska Charlotte åka hem till Sverige.

Ett par buddistmunkar med trummor har varit med. Vid avslutningen, när alla står i ring, säjer Charlotte:

– Tack ska ni ha, I morgon åker jag till Sverige. Det har varit fint att vara med er. Jag ska aldrig glömma er. Hoppas ni inte glömmer mig heller.

Munkarna börjar slå på sina trummor och sjunga någonting exotiskt, entonigt.

Plötsligt kommer Charlotte ihåg chokladen, Schweizernöten. Hon hade glömt att ta fram den vid förra onsdagsträffen. Elisabeth står närmast till höger om henne i ringen.

Nu tar hon upp den ur jackfickan. Plockar bort omslagspappret, viker upp stanniolen. Räcker över till Elisabeth.

– Varsågod, viskar Charlotte

Elisabeths ansikte spricker upp i ett leende. Hon bryter en bit, nickar tack och kramar om Charlotte.

Man kan ju inte bjuda bara en, tänker Charlotte och fortsätter till nästa i ringen. Det är John. Han tackar, med lite glansiga ögon, tycker Charlotte. Hon känner själv något tjockt i halsen.

Hon fortsätter till nästa med chokladkakan. Och nästa.

Plötsligt inser hon vad det liknar, det hon håller på med. Blir lite full i skratt. Och även den äldre mannen som står på tur har insett det:

– Holy communion, I suppose säjer han med glimten i ögat.

Charlotte erinrar sig från bibelskoleundervisningen att det var i Lukas 22:19 som det står "Detta är min lekamen, som blir utgiven för er. Gören detta till min åminnelse."

 

Hon känner sig lite vemodig där hon med blicken i trottoaren traskar på Milvia street hem mot California. När hon ska korsa Dwight way hör hon ett lite rasslande dunk, som  kommer hennes hjärta att reagera.

Tittar upp.

Den klorfyllgröna HDn.

Den har ett fredsmärke på bensintanken

Charlotte sträcker upp handen till en hälsning.

Mc-killen hejar också.

Han stannar vid övergångsstället.

Han tar av sig hjälm och handskar.

Han ler mot Charlotte.

 

 

Hemuppgift: Gestalta en känsla genom en berättelse ur ditt liv där du kan blanda fakta och fiktion.

 

 

Ofrivillig jour

 

 

Äntligen hördes steg i korridoren utanför undersökningsrummet.

Då kanske hon inte hinner blöda ihjäl, tänkte jag förhoppningsfullt.

 

Då jag i morse gick till akutmottagningen efter röntgenronden kom syster Britta från avdelningen störtande efter mig och skrek:

– Kandidat Eriksson ska komma till avdelningen och skriva ut patienter.

När jag vände för att följa med henne rusade syster Ingegerd från akuten efter oss och vrålade:

– Det ska han inte alls,. Det är fullt med folk som väntar på akuten. Han ska genast komma och ta hand om jourfall, de har väntat länge nog.

– Nä,.nä, kommer inte på fråga. Han måste skriva ut på avdelningen så vi får plats för de nya. Han ska med mig. Den i vanliga fall vänliga och sansade syster Britta poängterade allvaret i sina ord genom kraftiga nickningar så hennes blonda hårslingor vippade som ärlestjärtar. Hennes vita Röda Kors-mössa nästan trillade av, trots nålarna och hakbandet. Morrande grep hon tag i min arm för att dra iväg till avdelningen.

– Dumheter, fräste syster Ingegerd, och drog mig i den andra armen. Han går inte dit. Han ska med till akuten. Hennes mörka ögon tycktes mig lika svarta som bandet på hennes Sophiamössa,

I en annan situation hade jag kanske tyckt det var komiskt att två personer drog i mig på det här sättet. Kanske känt mig smickrad över att två attraktiva unga kvinnor slogs om mig. För första och rimligen för sista gången i mitt liv. Men det var inte läge för sådana känslort. Mycket skulle göras. Redan kändes det darrigt inför dagens uppgift, som jag varit tvungen att åta mig.

Trots avsaknad av anlag för kirurgi – nedsatt syn på grund av hornhinnesjukdom, hårda kontaktlinser som kan ramla ned i operationssår, tummen mitt i handen – måste jag vikariera som underläkare på kirurgen i fyra dagar. Anledningen är att överläkaren, den koleriske docent Karl Larsson, är ledig för en viktig kirurgkongress i Amsterdam. Och då vikarierar som vanligt den blide Sven Lindström, biträdande överläkaren, för Larsson. Den äldste underläkaren, Per Malmkvist, vikarierar i sin tur för Larsson och så måste jag vikariera för Per, eftersom jag är den ende som för närvarande går de obligatoriska fyra månadernas kirurgassistenttjänstgöring på den här kliniken.

Och i dag är jag jour.

Syster Ingegerd lyckas ta hem en halv seger i dragkampen o mig.

– Han får ta ett par fall på akuten och sedan komma upp till avdelningen, tillåter syster Britta.

I mina vita träskor klampar jag ned till akutmottagningen. I det stora centrala mottagningsrummet där eter sticker i näsan väntar ett par patienter liggande på bårar. En stönar lite grand. Några sitter stilla på stolar. En med ett blodigt bandage om huvudet.

Hur ska jag hinna med allt?

I magen kniper det, i huvudet snurrar det.

När syster Ingegerd plockar upp peanger, nålförare och pincetter ur en kanister klirrar det metalliskt.

– Börja med den här flickan, hon har väntat längst.

Det är en snyftande sjuåring som har skurit ett stort jack i vänster ringfinger, Hon sitter redan med handen liggande på ett bord som är klätt med vit operationsduk. Ängslig pappa tröstande bredvid. Syster Ingegerd har redan tvättat flickans hand och drar nu upp Xylocain för bedövning. Jag sticker in sprutspetsen vid fingerbasen för att lägga ledningsanestesi vid de fyra nerverna på fingret. Flickan rycker undan handen och vrålar. Pappen försöker lugna henne. Utan effekt. Ungen vägrar vara med.

– Vi får försöka lugna ner henne. Ge henne tio milliliter Lerigansirap. Så låter vi henne sitta ett tag och försöker igen om en stund, föreslår jag..

Jag tittar till en akut buk medan vi väntar på att flickan ska bli lugn. Han ömmar i höger fossa. Kan vara blindtarmsinflammation. Ordinerar sänka och vita och ska se på honom igen när vi fått labsvar. Måste jag operera honom sedan ensam? Har bara assisterat tidigare. Kan jag besvära bakjouren med en banal appendicit?.

En ambulanssiren hörs på avstånd. Ljudet närmar sig och tystnar utanför akuten.

Ett band klämmer åt kring min bröstkort.

Och så försöker vi igen med flickan som nu är dåsig men inte alls lugn. Hon protesterar lika intensivt som förut. Men vi måste sy hennes sår. Medan pappan motvilligt håller fast flickan lyckas jag få dit Xylocain och sy ihop såret med sex ståltrådssuturer. Flickan bligar ilsket på mig.

Nu kommer syster Britta ned från avdelningen.

– Kandidat Eriksson måste komma upp nu och skriva ut. De kan inte vara kvar hela dagen. Vi behöver sängarna.

Syster Britta är irriterad.

Syster Ingegerd protesterar igen men sedan hon kollat att ambulansfallet inte var till oss utan till medicinjouren övertalas hon att släppa iväg mig. Jag skyndar uppför trapporna till avdelningen  Sitter på läkarexpedition och lämnar information till patienterna som ska skrivas ut,. Ordnar återbesökstider, skriver recept och sjukintyg. Men hur länge ska man sjukskrivas efter en galloperation? Ingen har lärt oss något om sådant. Måste hitta på något som är rimligt utan att veta om det är rätt.

 På akuten väntar patienter.

Det kör i magen och känns som om frukosten vill upp. Kanske maginfluensa? Känner mig varm. Är det inte lite feber?

I de utskrivna patienternas journaler lägger jag lappar med korta minnesanteckningar för att ha som underlag vid diktering av slutanteckningar senare, när det blir tid.

När jag kommer ned till akuten igen har det fyllt på sig ytterligare. Syster Ingegerd tycker att jag först ska titta på en ung man som fått axeln ur led  när han spelat tennis.

Om man ändå hade tid att leta reda på någon lärobok och se hur man ska göra. Hur var det man behandlar axelledsluxationer? Jo visst, jag tror att jag kommer ihåg. Jag tar av mig träskon på högerfoten,, sätter foten (hoppas syster Ingegerd inte ser att jag har hål på strumpan) i ynglingens armhåla och drar stadigt i hans arm, samtidigt som jag roterar den inåt. Ska det funka? Jo, poff – där hoppar ledhuvudet på plats. Men tänk om något har skadats vid repositionen?

Mina knän känns svaga och darriga. Pannan är blöt.

Kanske bäst sända honom på en röntgenkontroll?  Skriver en remiss och begär preliminärsvar. Fortfarande lika många patienter på akuten som när jourdagen började. Fler anländer. Telefonerna ringer..

Ögonlocken vill falla ned. Syster Ingegerd uppmanar mig att skynda på. Hon tycker jag arbetar för långsamt och jag ser sömnig ut.

– Jag har suttit uppe hos min fru hela natten på förlossningsavdelningen.. Vårt första barn föddes i natt, urskuldar jag mig.

– Jaså, då får man väl gratulera. Vad blev det?

–  En dotter.

–  Jaha. Nu får vi gipsa  flickan med armen. Hon har kommit tillbaka från röntgen. Det är en radiusfraktur.

Har aldrig förr tänkt på att  andningen kan vara så tung. Och vad är det som dunkar så infernaliskt? Jaså, hjärtslagen i mina öron.

Den akuta buken har normal sänka och inte förhöjda vita och mår bättre och ömmar inte så påtagligt över appendix. Han behöver nog inte opereras akut. Jag lägger in honom på min avdelning för observation. Fastande för säkerhets skull, om operation skulle bli aktuell. Får titta till honom ii eftermiddag. Skriver ordinationer till syster Britta och plitar ned några korta minnesanteckningar för att diktera journalen senare.

Hinner sticka till matsalen och få i mig rökt makrill med stuvad spenat innan de stänger klockan ett. Ögnar rubrikerna i Göteborgsposten. Riksdagen har beslutat att högertrafik ska införas. och strejken på Vin & sprit är slut. I Vietnam har polisen dödat buddhistmunkar och studenter som demonstrerat mot Diem’s regim. Det förmodas att Kennedy vill få bort Diem.

Jourfallen tar aldrig slut, Suturerar sårskador, utreder buksmärtor, handlägger spiktramp och medicinerar onda ryggar. Svårt att veta vilka man ska ta först. Svårt veta om man behandlar på rätt sätt.

Det susar i öronen. Svett droppar ned i ögonen. En kontaktlins åker ut. Får in den utan problem.

På eftermiddagen får jag knata till avdelningen en stund för att titta till killen som blev inlagd för bukobservation. Han ligger och lyssnar på radion. Inger Berggren sjunger Sol och vår. Pojken mår mycket bättre och är inte öm i buken. Skönt. Behöver inte opereras. Måste också höra med syster Britta om det är något annat akut på avdelningen. Hinner jag ringa till BB och fråga hur det är med Inger och babyn?

Kommer i sista ögonblicket till matsalen för kvällsmat innan de stänger.

Tidigt på kvällen kommer en kvinna som säjer att hon fått in en synål i hälen. Ingen nål syns. Möjligen ser man ett pyttelitet hål i huden. Känner ingen nål. Skriver en röntgenremiss. Får tillbaka plåtar där nålen syns. Jag infiltrerar Xylocain i hälen och skär försiktigt där det lilla lilla hålet syns. Men var i all sin dar finns nålen? Hittar ingen. Letar vidare med en sond. Hittar ingen nål.

Det ligger väl inga nerver eller andra känsliga strukturer här som kan skadad?

Varm, Darrig. Kallsvettig.

Försöker erinra mig något om hälens anatomi från kursen för fem år sedan. Det enda jag kommer ihåg från den här regionen är minnesramsan för hur nerver, kärl och senor ligger nedanför inre fotknölen: ”TIB-DIG-VAN-HALL”. Först kommer alltså senan till Musculus tibialis anterior, sedan senan till Musculus flexor digitorm longus, därefter Vena tibialis anterior, Arteria tibialis anterior och Nervus tibialis. Slutligen Musculus flexor hallucis longus. Men fotknölen är ju en bit från hälen.

Skär lite till och svettas ännu mera. Det kör i magen; skulle behöva gå på toaletten.

Känner ingen nål. Som att hitta en nål i en höstack? Men i en höstack skulle man åtminstone kunna plocka bort allt hö utan problem.

Svettas nu väldigt mycket. Tänk om jag skadar något viktigt?

Men vad är det jag får fram där där? En sutur? Vi har väl inte haft framme någon sutur. Petar vidare. Där känns metall. Ser något blankt. Äntligen. Med en pincett får jag ut nålen. Det sitter kvar en liten stump sytråd i öglan.

Andas ut.

 

Men nu är det midnatt och jag sitter med ett ännu värre fall

Inte visste jag, när jag började assistenttjänstgöringen här, att kirurgen och kvinnokliniken har samjour. Men det har man. Så på natten hör även akuta gynfall till mig.

Nu har en ung kvinna kommit in som blöder från underlivet. Nattsköterskan har redan lagt upp henne i gynstolen. Det blöder alldeles förfärligt. Blodet droppar i rask takt ned i en hink som står på golvet.

Sista mens hade kvinnan för ett par månader sedan. Är hon gravid? Jag känner möjligen en lätt förstorad livmoder. Men inget annat anmärkningsvärt.

Blodet droppar. Trycket sjunker. Sjunker snabbt.

Jag ber sköterskan spruta Methergin för att få livmodern att dra sig samman. Måste man väl göra, trots misstanke om graviditet? När patienten blöder så förfärligt.

– Och blodgruppera och beställ två flaskor blod,

Metherginet har ingen effekt. Kvinnan fortsätter att blöda. Måste tillföra vätska.

– Sätt ett dropp med Macrodex.

Dropp, dropp.  Det röda sipprar ned i hinken. Ska jag ge mig på att skrapa henne? Varför är det så svårt att andas? Varför dunkar det i huvudet? Om en stund måste jag lämna patienten och gå till laboratoriet för att korstesta blodet, när labpersonalen blandat färdigt sera och blodkroppar.

Blodet sipprar ned i hinken.

Efter en stund kommer ett sjukvårdsbiträde in. Hon har stora, skrämda, oförstående ögon:

– De hälsar från laboratoriet att det är klart för korsfästning! stammar hon.

Ja Herre Jesus. Gånge denna kalk ifrån mig.

Jag störtar iväg till lab och korstestar. Det ser bra ut. Rusar tillbaka till akuten.

Blodet fortsätter att droppa. Blodtrycket sjunker ytterligare. Kvinnan blir alldeles blek.

Jag är våt av svett, kan inte andas, det dunkar i huvudet.

Ringer till kvinnoklinikens bakjour, överläkare Anders Göransson och förklarar läget, Han befinner sig på sitt sommarställe en halvmil utanför staden. Han lovar att komma genast.

Minuterna går. Blodet droppar.

Äntligen hörs steg i korridoren. Hon kanske inte hinner blöda ihjäl.

Göransson kommer in genom dörren till undersökningsrummet. Han stannar plötsligt och stirrar först på hinken nedanför gynstolen, sedan på patienten, sedan åter på hinken. Munnen öppnar sig men det kommer inga ord. Han blir alldeles blek.

Har bakjouren drabbats av någon akut åkomma? Harr han blivit tokig?

Göranssons egendomliga tillstånd varar bara några sekunder. Hans ansikte återfår normal hudfärg. Han beordrar att patienten ska föras till operationsavdelningen. Där utrymmer han livmodern. Blödandet upphör. Det visar sig att kvinnan råkat ut för en så kallad Missed abortion, alltså ett missfall där det döda fostret stannat kvar i livmodern.

Det korstestade blodet har anlänt. Kvinnan får sin transfusion.. Hon förbättras. Hon överlever.

Jag pustar ut.

Efteråt förklarar Göransson sitt egendomliga uppträdande på akuten. När han kom fick han se en likblek kvinna från vilken det droppade blod ned i en tolvlitersspann. Och denna tolvlitershink var till brädden fylld med blod. Tolv liter? I en vanlig människa finns väl ungefär tre liter blod? Han återfick färgen när han såg ett handtag sticka upp mitt i blodet. Det var en sådan där hink med försänkt lock som råkat stå under patienten. Med locket på. Och blodet droppade på locket.

Akutmottagningen är nu tom. Kan jag gå och lägga mig? Så in i vassen trött. Måste diktera ett par journaler först.

Journalerna blir färdiga.

Går till sängs i jourrummet. Ska bli väldigt skönt att få sova en stund, kanske flera timmar om nästa jourfall dröjer.

Kan inte somna

 

 

En monolog. Utgår från en av Mymmels bilder: en man på brygga

 

 

 

Fiskarens fundering

 

 

Här sitter jag nu igen. För första gången på åtta år är det väl. Där nappar det. Som i gamla tider. Nähä, den slapp undan. Får visst sätta på nytt bete. Den tog masken men fastnade inte. Om det nu var en abborre eller vad det var. Kanske en mört bara. Det var väl så Sven Lindkvist föreslog på sin tid. För det var väl han? Ta betet, spotta ut kroken sa han väl? Det var ju företagens reklamerbjudanden han menade. Att man skulle utnyttja väskan eller boken man fick men sedan direkt avsluta prenumerationen eller vad det var. Snabbt som ögat. Ja det var då det. Då man trodde att kapitalismen kunde hejdas. Var det då vi gifte oss? Nej för faan, det var ju senare. Vi har ju varit gifta i bara sex år. Eller var gifta får man väl säga nu. Att det skulle gå på det här sättet kunde man aldrig tro. Att det skulle handla om problem medfisk både i början och slutet av vårt liv tillsammans. När vi började träffas. Då fick jag sluta att fiska. Det var samma år som dom mördade Martin Luther King, det minns jag. Vi pratade om det. Det var en uppoffring, det här med att sluta fiska. Men du var bestämd där Anna-Britta. Och jag var så kär. Naturligtvis hade jag svårt att förstå varför det skulle vara så viktigt. Men jag slutade som du ville. Funderade inte på varför du var så angelägen. Det här med mitt fiske alltså. Men sluta fick jag göra. Och jag vande mig. Visst saknade jag det men vi hittade ju på annat som var roligt. Men att det här med fisk även gällde maten. Det förstod jag aldrig. Konstigt nog. Inte tänkte jag på att du aldrig hade någon fisk till middag. Jag var ju inte så matintresserad heller. Och vi hade våra könsroller. Det var du som fixade maten. Jag donade med huset och bilen och husvagnen. Och deklarationer och annat skrivbordsarbete. Vi grälade aldrig om det. Så jag tänkte inte så mycket på maten. Men nu efteråt är det klart att jag inser att det aldrig var fisk på bordet.

Och så får jag höra först nu höra. På begravningen. Hur det låg till. Att du hade varit så jäkla allergisk redan som barn. Men att dom vuxna sade till dig att det var sjåpigt bara. Så du skämdes för att säga att du var allergisk. Nämnde aldrig ordet. Det var väl så att du till slut förnekade för dig själv att det handlade om allergi. Gjorde om det till något sorts allmänt fiskhat. Eller att inte tycka om fisk.

Oj där sjönk korken. Är det ett riktigt napp? Nej, samma sak igen. Ny mask.

Inte hade du några allergimediciner hemma. Aldrig berättade du för mig att du var allergisk för fisk. Du bara såg till att det inte fanns fisk hemma. Förresten visste jag nog inte vad allergi var för något. Och så såg du till att jag inte skulle fiska. Nu förstår jag. För då hade det ju verkat konstigt att inte äta upp fisken. Om jag fick någon alltså.

Och så skulle det vara fisk som gjorde att det hela slutade med en tragedi. Hade man vetat att du var allergisk så hade Bengtssons förstås inte blandat in fisk i stuvningen. Tänk om vi hade vetat det. Eller om du haft mediciner. Då hade du kanske levt nu.

Vi ringde ambulansen så fort vi förstod att det var allvarligt. Men dom kunde inget göra. Det var slut sa dom på akuten.

Och nu fiskar jag igen. Det tror jag inte du har något emot. Det ger mig lite lindring i sorgen.

Oj där är det ett riktigt napp. Vad är det? En rejäl abborre!

 

 

 

Våra sagor

En sammanfattning

 

 

Förgiftad av en äppelbit. Begråten av en dvärg.

En kyss av prins på likblek mund. På kinder uppstår färg!

 

En smutsig tös i spiselvrån, ett hunsat tjänstehjon

blev prinsgemål när liten fot fick plats i hitteskon.

 

Förgiftad slända fingret stack. Hon sov i tusen år.

Vid klättermur svårt sargad hy fick prins av törnesnår.

 

I dammen fågelunge sam. Hon ansågs ful som fan.

Men har man sett! När hon växt upp – hon blir en vacker svan.

 

Helt ensam liten tjej i snickarglädje-hus

är väldigt stark, gör som hon vill, lär snälla grannbarn bus.

 

För hyss en pojke stängdes in, som en sorts korrektion.

En träsnidmästare han blev av straff i snickarbo´n.

 

En skumögd häxa gödde barn men föll på flickans list:

när fettnivån hon kollade, höll barnen fram en kvist.

 

En jägare i storan skog fick fullträff på en varg.

När han i magen hitta´ folk så blev han väldigt arg.

 

En väluppostrad köpmansson på post ej kan se på

hur fattiglapp blir utan klapp. Han ger åt en Les Mots.

 

I viadukten satt ett troll och ville äta kött.

På bron så många bockar gick att trollet blev rätt trött.

 

I nyårsnatt en hungrig tjej såg korv och smör och bröd

Det var en härlig salig syn. Se´n sjönk hon ned helt död

 

 

 

 

 

 

Körledarkval

 

 

Sven-Erik Olsson  nynnar. Stundom mumlar han. Sitter i sin korgstol med en bok i knät. Med blyertspenna plitar han av och till i boken. Ramar in ett ord, stryker under ett annat. Gör ett par nottecken i kanten. Funderar. Går ifrån soffbordet. Kollar en tonslinga på pianot.

Tillbaka i stolen. Kastar en blick ut genom fönstret. Konstaterar det ännu inte börjat töa. Vintern har varit envis i år. Ett par månader minusgrader och snö.

Skriver enstaka ord bland pilar, streck och ringar i boken: Sopransolo. Gitarr. Skrämmande.

Sätter på radion. Demonstrationerna i Tunisien har haft framgång. Presidenten har avgått.

Funderar på hur han ska göra med konserten. Den är på Drottningholms slott. Klädsel frack har man sagt. Dumheter, tänker Sven-Erik. Jag använder ju inte ens kavaj. T-shirt eller stickad tröja duger väl. Det brukar jag ha. Men står det frack så måste man väl ha det. Kungen och drottningen ska vara med.

Nej aldrig att jag tar på mig frack. Men det känns fel att säga att jag inte kan vara med.

För övrigt har jag ju ingen frack.

Sätter sig åter i fåtöljen med diktboken i famnen. Mumlar: skynda ut mot randen stupa slita. Skriver i kanten Våldsamt. Tromboner. Ramar in orden en svart by, en kastvind kommer. En pil till anteckning i kanten: Koral. Fuga.

Vad är det dom har under fracken? Det ska väl vara vit skjorta. Och slips? Vilken färg? Eller slips förresten. Är det inte fluga dom brukar ha. Fluga! Spyfluga!

Men det är gott om tid. Konserten ska ju inte vara förrän på Nationaldagen. Och vi kan undan för undan öva på sådant som jag får färdigt.

Ett par veckor har gått. Sven-Erik jobbar fortfarande med att tonsätta Endura. Det är författaren, Katarina Frostenson, som föreslagit Akademin att Sven-Erik ska göra konserten. Stå för såväl komponering och arrangering som framförande. Här ska jag lägga in något från Taube, tänker Sven-Erik. Noterar: Mansröster nynnar hotfullt Blue birdSopraner tjattrar kättare.

Fortfarande obehag i magen när han tänker på fracken. Skrattar till när han upptäcker att han i en marginal omedvetet skrivit Gånge denna kalk ifrån mig.

Radiorösten meddelar att president Mubarak har avgått i Egypten till följd av de våldsamma protesterna.

Frack. Så urbota dumt. Anders har ju en frack. Klart han lånar ut den om jag skulle fråga. Den skulle förmodligen passa mig. Men nej, inte frack, jag mår illa bara jag tänker på ordet.

Ramar in: låt det rusa. Skriver: Saxofon stormar störande.

Blir sittande. Känner att inspirationen falnar. Går till bokhyllan. Letar fram Katarina Frostensons böcker. Vill känna en ny klangbotten. Tar fram Karkas. Bläddrar. Ler när han upptäckter: Allt är inte död som blänker. Bra.

Fortsätter skriva. Hör en talgoxe utanför fönstret. Liten ters, tänker han. Våren har kommit.

Arbetet går framåt. Av och till grubblar Sven-Erik på fracken. Den gången dom bad mig ta hand om Akademiska kören kunde jag ju ta uppdraget. Dom lovade att en vikarie skulle dirigera vid fracktillställningar. Men det kan jag ju inte göra här. Hur faan ska jag göra?

Tar en paus. Lägger sig på soffan och lyssnar på nyheterna. Ungdomsprotesterna har spridit sig till Europa. I Paris kräver fackförbunden att Sarkozy ska avgå. I Rom fordrar en miljon kvinnor att Berlusconi ska sättas i fängelse.

Tar på sig läsglasögonen. Ser tillbaka på en del av arbetet. Upptäcker att han läst fel i dikten. Det står inte rusa, det står låt det rasa. Det gör ingen skillnad, jag låter saxofon illustrera ändå.

Har sedan länge övergått från diktboken till notpapper. Du vaknar med tungan av fjällen full. Här gör jag en liten lustighet som bryter av mot det tunga. Jag låter sopraner sjunga några takter ur Povel Ramels Högt uppe på fjället medan basarna brummar Morgon mellan fjällen.

Tidningarna talar nu om en revolution i Europa. I Skandinavien går ungdomarna till storm mot medias, marknadens och modejournalistikens makt över människorna.

Frackelände. Kan jag be Torsten dirigera? Nä, jag är ju personligen inbjuden.

På valborgsmässoafton demonstrerar ungdomar i Kungsträdgården mot klädsnobberi och glamour. Den tändande gnistan var en nyhet om en ung pojke som tagit sitt liv. Han hade mobbats för att han inte hade haft råd att skaffa märkeskläder.

Flera förstamajtalare tar upp protesterna och ifrågasätter de rika ländernas krav på standardökning. En ekonomiprofessorer påstår att oändlig materiell tillväxt inte är möjlig på en jord med ändliga tillgångar.

Sven-Erik skriver in i partituret ett virrvarr av röster hos altar och sopraner och noterar en tangoinfluerad duett för mansrösterna. Det är för texten Språken som man talat ryggar mellan träden.

I mitten av maj är Götaplatsen full av ungdomar. Deras plakat går till storms mot lyxkonsumtion och orättvisor, mot moderaseri och glamour, mot ytlighet och förkonstling. Talkörer ropar: Mindre konsumism, mera nudism.

Sven-Erik är färdig med sitt verk och håller på med repetitioner. Katarina har ringt ett par gånger och undrat hur det gått. Sven-Erik har sagt att han är nöjd och är övertygade om att konserten blir bra.

Han grubblar fortfarande över hur han ska göra med frackfrågan. Skit.

I slutet av maj har de revolutionära idéerna spritt sig till tidningarnas ledarsidor och kultursidor. Moderedaktörer avskedas. 68-generationen intervjuas. På en fråga från en ängslig blivande brud svarar Magdalena Ribbing i DN: Epoken med påkostad brudutstyrsel ät slut, det kan till och med betraktas som omoraliskt med dyra brudklänningar. Klä dig så enkelt du kan. Tänk framförallt på att det ska vara miljövänligt och Fair trade.

Den första juni ringer Katarina.

– Det ska bli väldigt roligt att höra verket nästa vecka. Jag är spänd. Det blir en stor fest. Men en sak Sven-Erik. Akademin har blivit oroad av alla protesterna. Ja du vet. Jag håller med om det mesta. Hur som. Det har diskuterats om konserten kan hållas på slottet, som planerat.

– Jaså, var blir det då?

– Nja, till slut blev det bestämt att vi ändå håller fast vid slottet. Men däremot har vi ett starkt önskemål när det gäller klädsel. Det ska vara vardags. Ja det gäller även kör och orkester förstås. Med hänsyn till demonstrationerna vill man särskilt varna för högtidsklädsel. Ja när det gäller män så är det frack som måste undvikas.

– Det är OK för min del, säjer Sven-Erik.

Han gör en liten ändring på slutet i partituret. Lägger in ett litet jubel i flöjten medan kören skanderar Låt allt falla låt det falla bara.

 

 

Stilig sjöraggare

 

 

 

Förutsättning:

En person vald från Mymmels knappsamling. Det blev en medelålders direktör för medelstort företag i Göteborg. En osäker man bakom en säker mask. Läser aldrig en bok men prenumererar på tidskriften På kryss. Hans stora fritidsintresse är av sociala skäl havskappsegling men han är en oduglig seglare. Trivs bäst när han vandrar på västkusthamnarnas bryggor med seglarmössan på huvudet, klädd i blå kavaj vars knappar är röda med med guldkant och i mitten ett ankare i guld. Han har då vita byxor och vita seglarskor. I bröstfickan sticker det upp en gul näsduk.

Egenskaper valda från Mymmels kort: hjälplös, vissen, förtvivlad, förskräcklig, skräckslagen, medelmåttig, självisk, misslyckad, kärlekssökare, orolig

 

I förrgår hade de lämnat Långedrag. Som skeppare fungerade Osborne. Som vanligt. Han är utan tvekan den skickligare seglaren av de två. Halvdan är helt nöjd med att vara båtens ägare. Hans specialitet ligger mer i den kamerala sektorn. Det var när han för två år sedan blev verkställande direktör i företaget som han skaffade båten. En Albin Ballad, som han döpte till Sea Success. Samtidigt började han spela golf och bytte efternamn från Svensson till Segelfock. Ombord sköter han mathållningen. Och framförallt hälsningar till mötande båtar. Halvdan är inte den som nöjer sig med banala vinkningar. Han gör honnör. Högerhanden reglementsenligt mot skärmen på skepparmössan med det skinande Kryssarklubbsmärket.

Seglatsen norrut hade varit fin. Nu ligger Halvdans båt vid Bryggan i Smögen.

– Bryggan har tappat stilen, säger Halvdan. En massa krimskrams. Men flickor finns det väl fortfarande.

I kajutans spegel kollar han att den blå kavajen sitter som den ska. De röda knapparna med guldkant och guldankare skiner. De vita byxorna är fläckfria. Skorna är skinande vita. Skepparmössan på flinten. Nickar till Osborne:

– Jag tar en runda.

Halvdan klättrar upp på Bryggan. Spanar in folket. Tar en öl vid en pub. Ser inte något intressant där. Flanerar längs bryggan. Gör här och där honnör till någon halvbekant seglare. Tycker att de flesta är löjligt klädda. Ingen stil. Känner att han är den elegantaste seglaren.

Spanar.

Där är något. Den där tjejen. Ser väl lite blyg och bortkommen ut? Kan man absolut försöka med. Helst ska det vara en landkrabba. Det är sådana som blir imponerade av segling.

– Hej du.

– Hej själv.

Jo då, han får gärna bjuda på en öl. Vid ölet berättar han om sin Sea Success. En av de finaste båtarna på Västkusten.  Åtminstone dyraste. Inredning i mahogny. Barskåp. Antyder en del om seglandets finesser och faror. Och om sitt framgångsrika företag. Flickan verkar intresserad. Ler uppmuntrande. Lite illmarigt. Therese heter hon.

– Seglar du själv? undrar han.

– Nja, det vet jag inte direkt.

Therese tittar länge djupt in i Halvdans ögon..

– Vill du följa med på en tur?

– Visst, varför inte.

Åter detta knepiga leende.

 

Nästa dag. Halvdan har sagt till Osborne att hålla till i land i dag. Nu vill Halvdan segla själv.

– Glöm inte att kolla väderprognosen innan du ger dig av, säger Osborne innan han traskar iväg för frukostbuffé på Skäret.

– Inga problem. Det ser fint ut.

Therese klättrar ombord. Halvdan gör klart skepp. Det är en hel del att stå i. Seglen lösgöras, linor av alla de slag kollas, motorn startas. Och framförallt lägga om fendrarnas fäste så de snabbt kan lossas med ett enkelt handgrepp. Det viktigaste av allt är att inte någon annan seglare får se fendrarna hänga ute ens några sekunder efter det man lämnat hamnen. Sådant är dålig stil.

Ett svanpar med sex ungar glider fram till båten och undrar om det finns något ätbart

Halvdan kastar loss. Går ur hamnen med motor.

Nu har de rundat Hållö fyr. Seglen är hissade. Halvdan styr mot Skytteskären. En frisk bris kommer norrifrån så det blir kryss. Solen skiner, måsar skränar, en beundrande flicka ombord; livet är inte alls dumt.

Plötsligt faller storseglet ned. Nej, bara en bit av seglet visar det sig. Halvdan stirrar och kliar sig i huvudet. Blir tvungen att ta av sig skepparmössan.

– Va faan?

– Kan det vara den där, det där snöret som lossnat? undrar Therese och pekar på storsegelfallet, som Halvdan råkat sätta sig på, så det lossnat.

Det var just vad det var. Halvdan hissar seglet, är lite röd i ansiktet. Pinsamt. Men flickan är verkligen en landkrabba. Det där snöret! Underbart.

– Jag får be varvet titta till det här, det ska inte lossa på det sätter, förklarar han..

Utanför Vämligen har vinden friskat i. Halvdans mössa blåser i vattnet. Han gör en dubbelgip och försöker nå den med båtshaken. Lyckas inte. Therese undrar:

– Kan jag försöka med den där, den där stången? och pekar på den andra båtshaken.

Hon fångar in mössan.

– Jag fick något i ögat, så jag kunde inte se den, mumlar Halvdan.

Nu svettas han.

Skytteskären skymtar föröver.

– Nu ska vi ta ned seglen och gå med motor fram till skäret.

Halvdan pekar med hela handen mot ön.

När han ska ta ner genuan uppstår problem. Det går inte att rulla in den. Han sliter med vinschen. Det är stopp. Therese påpekar att det finns  två sådana där vevar..

– Kanske den där, den där vevenm säger hon och pekar på vinschen för genuan..

Den är det. Halvdan vevar utan problem in genuan.

– Solen bländade mig så jag tog fel. Tog storsegelvinschen.

Halvdans kinder är röda och hans hjärta bankar. Pinsamt att ta fel så där.

– Den där öglan är det vi ska förtöja vid.

Halvdan pekar på en boj med en ögla i toppen. Han styr in mot bojen och sträcker sig ut för att fånga öglan. Den åker förbi akteröver.

– Sjöfartsverket gör alldeles för små öglor på bojarna, fräser han.

Får göra ett slag för att komma tillbaka till förtöjningsöglan. Therese erbjuder sig försöka få tag på den och fångar öglan med båtshaken.

Båten förtöjs.

Halvdan dukar upp för lunch i sittbrunnen. Det blir gratinerad hummer garnerad med färska örter. När han går ned i kajutan för att hämta vin stöter han till en spärr och luckan faller ned i huvudet på honom. Mössan åker ned på durken. En hasselnötstor bula syns i Halvdans panna.

– Otroligt hur felkonstruerade båtar kan vara, morrar han.

När lunchen är avklarad hissas åter segel. Halvdan styr vidare norrut, mot Tryggö.

Solen skiner fortfarande. Vinden har ökat till kuling. Båten lutar kraftigt.

– Du är väl inte rädd?

– Lite otäckt är det väl, ler Therese.

Hon ser inte ut att vara orolig. Förmodligen begriper hon inte farorna med havet, tänker Halvdan, som själv tycker att vinden är lite för stark för att vara trevlig. Han visar upp ett lugnt ansikte.

Snart är man vid Evenskär.

– Där kan vi gå i land och titta på fåglar. Vi får förtöja med aktern i bojen som finns där och sedan förtöjer vi fören i klippan.

Akterförtöjningen går utan problem. När Halvdan ska hoppa i land med trossen för förtöjning i fören halkar han på den hala klippan. Tappar mössan och hamnar i vattnet. Får tag på mössan som flyter bredvid båten. Fångar in trossen, kravlar sig upp på klippan och gör ett dubbelt halvslag kring en stor sten. Hänger den blöta kavajen på tork. Skakar av byxorna. Tar av sig seglarskorna.

– Djävligt hala klippor här, fräser han. De borde ordna med trappsteg..

Ett par trutar skränar ovanför ön. I en buske piper en törnsångare. Bredvid båten simmar en skrakhona med tre halvvuxna ungar. För övrigt inte många fåglar. Therese hittar några blåbär.

Halvdan går ned i kajutan och byter kläder. Som tur är har han en extra seglarmössa i förrådet.

Före fortsatt färd blir det kaffe i sittbrunnen.

– Sedan åker vi in till Väjern och äter en god middag, föreslår Halvdan.

Vinden har ökat till styv kuling. Båten forsar fram i bidevind. Halvdan och sitter bredvid Therese på babordsidan. Halvdans ansikte anstränger sig att utstråla faderligt lugn. Han lägger beskyddande armen över axlarna på Therese. I hans bröst dunkar det. Handen på rodret är inte stadig. Det visar sig bli jobbigt att ta ned seglen i Väjern.

Gästhamnen i Väjern är fullsatt men Halvdan hittar en långsidesplats framför en stor holländsk kryssare. Vid angöringen visar sig farten vara för hög. Halvdan försöker bromsa med båtshaken för att inte kollidera med kryssaren. Båtshaken kröks och faller i vattnet. Balladen slår emot holländaren med en smäll. Sedan han ordnat med en preliminär förtöjning gör Halvdan honnör, ber om ursäkt och förklarar att han naturligtvis betalar om det uppstår kostnad för målning där det blivit lite färgavskrapning.

– Motorfaan hängde sig, säger han till Therese.

Pinsamt, pinsamt. Halvdan är inte nöjd. Nu gäller det att kompensera med en fin middag.

På Väjernpärlan får de ett fönsterbord. Therese accepterar Halvdans förslag att man ska välja Sjötunga Walewska. Som vin väljer han det dyraste torra vita vin som restaurangen har, Alfred Gratien Cuvée Paradis Brut. Han väljer som dessert Basilikapannacotta på chokladbotten medan Therese tar bananer med ingefärsgrädde. Som dryck ett österrikisk trockenbeerenauslese.

Solen står nu lågt över Ramsvikslandet. Ska man kanske övernatta i Väjern? herese låter förstå att det inte kan bli aktuellt med att sova tillsammans med Halvdan ombord. Alltså hög tid att återvända till Smögen.

– Vi får nog avstå från kaffe, det är sent, kvittrar Therese.

Strax efter det han kastat loss från holländaren i Väjern noterar Halvdan att styrbords aktertross saknas. Han vänder och ser att den ligger och flyter i vattnet. Går med motor sakta in och försöker fånga den med en båtshake. Slår huvudet i bommen och tappar mössan i sjön. Therese får snabbt tag i den andra båtshaken och fångar såväl tross som mössa.

– Den här jävla bommen sitter för lågt, väser Halvdan.

– Det är nog mycket bekymmer med segelbåtar, ler Therese.

Det visar sig vara problematiskt att hissa storseglet.

– Varför går segelfanstyget inte upp, morrar Halvdan.

– Den där, det där snöret där, kan det ha fastnat på något sätt, undrar Therese försynt.

Storsegelfallet har av outgrundlig anledning fastnat på framsidan av babords vantspridare. Halvdan kämpar med fallet en stund. Äntligen lossar det och seglet åker upp.

I den tilltagande nordan, kanske är det halv storm, blir det nu länsning söderut mot Smögen. Vinden känns nästan inte alls. Trots att den är mycket hård. Gode Gud, hur ska jag få ned seglen, tänker Halvdan.

I ett moln med guldkant går solen ned vid halvtiotiden.

Sea Success går med god fart mot Smögen. Gör nog 15 knop nu. Vågsvallet är mäktigt och Halvdan blek. Hans händer skakar. Blir krångligt att komma in i hamnen. Varför bad jag Osborne stanna hemma. Dumt. Borde ta fram sjökortet egentligen. Men till Smögen hittar jag ju. Kan inte gå ned i kajutan och låta flickan sitta vid rodret.

Måste prata mer med henne förresten. Halvdans blickar riktas oftare mot Therese än mot sjön föröver.

– Här går det undan fast man nästan inte känner vinden, så är det när man har den akterifrån, påpekar han och stirrar in i flickans ögon.

– Det där stora som kommer mot oss där, vad är det för något? frågar Therese.

– Oj då.

Halvdan gör en skarp gir åt styrbord. Han har närapå brakat rakt på Skarvesätt.

Han inser plötsligt att han mest pratat om sig själv under dagen. Inte frågat så mycket om flickan. Vet att hon heter Therese. Och att hon troligen inte seglat förr.

– Vad sa du att du heter mer än Therese, sa du?

– Torkelsson, säger flickan och ler åter det knepiga leendet.

– Jaså Torkelsson. Inte så vanligt namn. Jag känner nog ingen annan med det namnet.

– Nä det är ju inte så vanligt.

Utanför Smögen ska seglen ner. Halvdan inser att han måste be flickan om hjälp. Hon får sitta vid  rodret och styra upp mot vinden. Focken rullas in utan problem men när Halvdan ska ta ner storseglet får han en smäll av bommen och blir omtöcknad hängande över mantåget. Therese släpper rodret, rusar upp och drar ned Halvdan på däcket. Hoppar sedan tillbaka till rodret.

Halvdan kvicknar till och tar befälet.

– Den jävla bommen sitter för löst. Men du, flicka lilla, var mycket duktig. Du skulle med tiden kunna bli en seglare själv.... .

Det har mörknat när de äntligen kan förtöja vid Bryggan i Smögent.

– Hej då, tack för en intressant båtresa, skrattar Therese. Vi kanske ses igen på havet någon gång.

Nog var skrattet löftesrikt. Eller var det lätt ironiskt?

Osborne kommer lullande på Bryggan. Han har haft en bra dag på land.

– Hur har seglingen varit?

– Perfekt. Fin vind, god mat och så har jag en liten landkrabba på kroken, tror jag. Therese heter hon.

Halvdan är nu lika säker som vanligt. Båten ligger stadigt förtöjd vid bryggan..

– Du Halvdan, vad heter hon mer än Therese?

– Torkelsson.

– Va sa du, sa du?

– Therese Torkelsson

– Men för fann Halvdan, vet du inte vem du haft ombord?

– Jo den här tjejen

– Halvdan, den där landkrabban hon tog medalj i segling. Minns inte om det var silver eller brons. Men medaljplats var det. Vid OS i Atén.

Halvdan är tyst i två minuter. Sedan säger han:

– Du Osborne, vi seglar hem till Göteborg tidigt i morgon.

 

 

 

Förutsättning: skriv med utgångspunkt från en bild Carina Kågströms utställning

 

Att gissa bajs

 

– Ett jättestort djur har varit här i natt.

Anders kom rusande med stora ögon och andan i halsen.

Jag hade just avslutat frukostdisken ute på bänken bredvid vattentunnan. Hade slängt ut diskvattnet i slänten nedanför huset. Britta hade gått till affären med ettåringen Johan, blöjbarnet, i barnvagnen. Moster Elsa satt och smorde in solskyddskräm i ansiktet. Morbror Bertil stod bakom huset och rakade sig med rakspegeln på en spik i stugväggen. Tomas, storpojken, kom från källan kämpande med vattenspannen. För varje steg skalpade vatten över. Småflickorna kastade kottar på varandra. Det verkade bli en solig dag här vid havet; första dagen på semestern. Kvällen före hade vi kommit dit. Allt hade varit lugnt och fridfullt innan Anders kom rusande. Vi hade planerat att ro med ekan ut till Måsaskiten. Den lilla ön har inget namn på kartan men den är alldeles vit av måsbajs och alla härute kallas den Måsaskiten.

– Vad är det du säger? undrade moster Elsa. Vad är det du sett?

– Jag såg stora bajsklumpar uppe vid kaninhålen när jag var där och kissade. Kanske är det en varg som bajsat där.

Anders var mycket upphetsad.

Kaninhålen – det är som en liten, liten grusgrop bredvid några enebuskar, vid tomtgränsen. Troligen har en kanin grävt gropar där någon gång. Pojkarna och vi karlar kissar alltid där, för att inte latrintunnan ska bli full för fort. Vi har varken rinnande vatten eller avlopp här i sommarstugan.

– Vi går dit och tittar, föreslog jag.

Alla traskade vi dit. Småflickorna som var barfota stack sig på tallbarr och skrek. Förvånade blev vi verkligen. Där låg faktiskt stora bajskorvar, för stora för komma från kaniner.

– Det är inte kaninlortar, konstaterade jag. Kan det vara en räv?

– Nej, jag tror det är ett större djur. Kanske ett rådjur, föreslog morbror Bertil.

 Småflickorna petade i bajsen.

– Den är alldeles varm, kvittrade Katarina.

– Mjuka och fina korvar, sade Elin.

– Rör inte i bajsen, skrek jag. Men den är tydligen alldeles färsk, lade jag till, så djuret kan inte vara långt borta.

– Hu, skrek moster Elsa. Vi måste ringa polisen. Eller brandkåren. Eller kanske provinsialläkaren.

Moster Elsa är den av våra mostrar som har störst förmåga att dramatisera. Hon skulle inte dra sig för att rekvirera ambulans för ett skavsår. Det kan ju bli infekterat och leda till blodförgiftning och död, skulle hon hävda..

– Vore väl bättre med länsveterinären, mumlade jag lite ironiskt.

– Kan vi inte fråga Möller? undrade Bertil. Han vet ju en massa om djur. Han har ett älghuvud på väggen i sin stuga.

Karl Möller, vår sommargranne, är byggmästare och på fritid jägare. En lugn och stadig karl med en stuga dubbelt så stor som vår. Han hämtades.

– Knappast en älg, de har mycket större och rundare klumpar. Möller tvekade inte i denna fråga.

– Däremot kan jag inte säkert säga vad det är. Skulle kanske kunna vara en hjort eller ett rådjur, men det vet jag inte. Fast jag kan inte säkert utesluta ett rovdjur.

– Kan det vara en varg eller björn?

Moster Elsa gav formellt och ytligt uttryck för ängslan men hon var i hemlighet förhoppningsfull. Tänka sig ett stort rovdjur vid sommarstugan. Något att berätta om senare.

– Har ni inte någon bok om skogsdjur i er bokhylla. Ni har ju en massa böcker, undrade Möller.

Tillsammans med Möller uppsökte vi bokhyllan. Den innehåller verkligen ett stort antal böcker. Där finns hela 1941 års årgång av Det bästa, där finns Kryssarklubbens årsbok från 1938, bildverket Vackra gårdar i Bärfendal, Den steniga vägen till lyckan av Sigge Stark och mycket annat. Eftersom stugan delas av mig och mina syskon har ingen vågat sortera bort några av de böcker våra föräldrar ställt dit för länge sedan.

Ett par djurböcker hittade vi. Dock inte någon som visade hur olika djurs bajskorvar ser ut.

Möller menade att vi väl fick leva i okunnighet om exakt vilket djur det var. Han tog farväl och gick tillbaka till sin stuga. Vi andra satte oss i en ring kring moster Elsas solstol och fortsatte diskussionen. Även småflickorna blandade sig i gissandet.

– Kanske en eletant, gissade Katarina

– Eller en karaff, tyckte Elin.

– Eller en kanel, fortsatte Katarina

– Flickorna är dumma, menade Anders. Det finns ju varken elefanter eller giraffer eller kameler i våran skog. Jag tror det är en varg. Pappa, du kan väl titta på bajset i mikroskopet?

– Nja, det är inte säkert att jag kan avgöra det här i mikroskopet.

Just då kom Britta tillbaka från affären. Johan sov i vagnen bland vällingpulver, blöjor och filmjölkspaket.

– Vad är det du inte kan se i mikroskopet? undrade hon.

– Vi har sett stora bajskorvar borta vid kaninhålen och undrar vilket djur det är. De är alldeles varma så djuret måste finnas här i närheten. Möller utesluter inte att de kommer från ett rovdjur

– Jaså det bajset, skrattade Britta. Det är ju Johans. Jag tömde hans blöja där i morse.

Sedan gick vi till bryggan och satte oss i ekan och rodde till Måsaskiten. Moster Elsa var lite besviken.

Det var en fin solig dag. Utan rovdjur vid vår stuga.

 

 

Tre kvinnor

 

På torget står en röd båt.

Från Europa och tjuren i torgets mitt sprutar det vatten. Det kommer ur munnen på några av statyns fiskliknande figurer. Lättklädda turister på bassängkanten får på sig en del stänk. Semesterfirarna slickar i sig SIA-glassar. Junilördagen är ovanligt varm. Signe, en gråhårig kvinna med rynkigt ansiktet och sorgsna ögon, söker svalka på en träbänk i skuggan av en pil

Signe suckar tyst. Jaha, så är det, Turisterna, dom är glada dom. Alla har någon att prata med. Jag har ingen. Mina ungar skickar väl inte ens ett kort. Dom har ju så mycket med sitt så det förstår man ju. Att dom inte kan hälsa på. Men dom kunde väl ringa någon gång. Inte bara när det krånglar till sig för dem. När dom behöver hjälp. Det är så tyst hemma sedan Gustaf dog. Det är väl åtta år nu som det varit tyst. Man blir liksom stum själv när man inte har någon att prata med. Man kan ju inte sätta igång och tala rakt ut i luften. Då tror dom väl att man är tokig. Livet är egentligen skit. Man skulle haft någon väninna. Men man har ju inte varit av det lättsamma slaget kanske. Så det har Inte blivit några väninnor. Man borde gå med i något. Jo man borde faktiskt gå med i något. En syförening eller studiecirkel. Eller kanske PRO. Men det blir inte av. Varför har dom dragit hit en båt till torget förresten. Men PRO är väl bara gamla gubbar. Nu får jag väl gå och handla.

Signe går långsamt fram till torghandlaren. Det är Åke från Haverdal, han som står närmast Apoteket. Signes näsa noterar rotfrukter och persilja Hon plockar ned fem medelstora King Edvard i en påse.

– Det blir sju kronor, säjer Åke.

Signe betalar och mumlar tack. Vankar sedan långsamt åter till bänken under pilen och sätter sig tungt ned.  Hon tittar på den röda båten. Det är en optimistjolle. Hon ser att två män och en kvinna plockar med något. Dom börjar sätta upp ett segel till jollen.

Från Kyrkogatan kommer en flicka sakta gående över torget. Hon har mörka ögon och mörkt långt hår som syns nedanför sjalen hon har på huvudet. Tveksamt slår hon sig ned på bänken där Signe sitter. Flickan, som heter Bassima, sätter sig så långt bort från Signe som det går. Hon tittar ned på gatstenarna. Hennes tankar flyger omkring.

Här är många människor. Varför är man ensam bland så många. Hur blev det så här. Hemma hade man åtminstone kamrater. Vi hade roligt mellan bomberna. Det var hemskt när flygplanen kom. Och stackars Ali som blev träffad och dog. Och hans familj. Men däremellan hade vi roligt. Vi hade ju varandra. Det var roligt. Trots att  vi hade ont om mat, och inget rinnande vatten och inte någon riktig toalett. Och trots att det ibland var förfärligt kallt. Vi hade varandra. Man var inte ensam. Varför kan jag inte vara glad. Nu när jag har allting. Hur mycket mat som helst, fint badrum med vattenklosett och dusch, en mjuk säng och varma täcken. Varför har jag inga vänner. Varför har jag ingen att prata med. Varför är jag ensam. Varför har der blivit så här.

De tre vid jollen har nu fått upp seglet. På ett smutsigt vitt trädgårdsbord av plast har gruppen lagt foldrar och böcker. Där står även en insamlingsbössa. Signe läser i seglet:  ”Ship to Gaza”.

Från Nicolaikyrkans torn hörs tolv slag. När det sista slaget tonat bort startar klockspelet på Stadshuset med de rörliga figurerna som vandrar runt. Aktivisterna vid båten och plastbordet tar fram en röd banderoll. De två männen, Erik, en åldring med skärmmössa och stort vitt skägg, och Jörgen, en yngre med håret i hästsvans, håller i var sin stång så banderollen blir utspänd. Nu ser Signe texten. Med vita bokstäver står det ”För ett fritt och demokratiskt Palestina”.

Ja ja det har man ju hört talas om, tänker Signe. Det är synd om dem. Men det är så lite man kan göra. Och det är väl synd om judarna också.

Den tredje i gruppen vid båten är Eva-Lotta, en kvinna något över pensionsåldern med det gråa håret i två flätor. Hon försöker få dem som passerar att ta emot en folder. De flesta vägrar. Några fräser något ohörbart. En kvinna kommer fram till bordet och vill diskutera:

– Det är Hamsas fel alltihop. sedan han kom till Gaza har det blivit problem.

En man som passerar vrålar till Eva-Lotta:

– Åk hem era jävla araber.

Han skulle bara veta, tänker Eva-Lotta. Araber! Hur många generationer svenska bönder var det som pappa kom fram till när han släktforskade. Det är väl åtminstone sedan femtonhundratalet som vår familj varit halländska bönder. Araber! Man skulle ha lust att skrika något elakt tillbaka. Men det lönar sig inte att käbbla. Det är så många som tror sig veta precis hur det är. Och ju mindre dom vet desto mera tror dom sig veta. Hon med Hamsa var ju rolig. Han Hamsa!. Skojigt. Man borde skriva ned något om hur det är att stå på torget. Bedriva opinionsbildning som det kallas. Det är sannerligen inte lätt. Vi har en jävligt fri opinionsbildning. Vem som vill kan starta en stor tidning och anställa en redaktion som skriver det han vill att man ska skriva. Vem som helst som har gott om pengar kan starta en tidning. Eller en TV-kanal. Som Fox i Amerika. Det är ju löjligt att vi försöker påverka folk på det här sättet på torget. Dom som skriver ledare i de stora tidningarna skulle veta hur det är att stå på torget. Bli utskälld. Och så kallar dom oss yrkesdemonstranter. Är det några som är yrkesdemonstranter så är det väl ledarskribenterna. Dom har betalt för att påverka. Och så tror dom att vi demonstrerar för nöjes skull. Att vi inte har roligare saker att hitta på. Jag har då mer än fullt upp med annat. Skulle gärna slippa stå här. Men det är viktigt. Är det en på tio, nej det är nog en på femtio eller hundra som tar emot en folder. Den där tanten och tjejen på bänken kanske man kan försöka med.  Det är motigt på torget. Men man blir glad när det plötsligt kommer fram någon och säjer något vänligt. Undrar hur många timmar man stått här på torget genom åren och försökt. Sedan Vietnamkriget. Och Sydafrika och Rhodesia. Och överstarna i  Grekland. Och Franco. Och Salazar. Och Chile och Nicaragua och Guatemala. Fast när dom mördade ärkebiskopen i El Salvador, då var många med i demonstrationen. Det var festligt att vi till och med fick moderaterna att medverka. Men oftast är det bara så här. Tre-fyra stycken. Tungt. Men fint att solen skiner.

På bänken under pilen sitter Signe och Bassima en bit ifrån varandra. Båda tiger och tänker. Signe suckar.

Flickan tittar fortfarande ned i marken.

– Hå hå ja ja, suckar Signe.

Flickan tittar upp. Sa hon något till mig? Frågade hon något? Ska jag svara något ?

– Hur sa?

Frågan kommer med låg röst.

– Jag sa inget.

– Ursäkta, jag tyckte precis att ni sa något.

Bassima rodnar och tittar åter ned i på gatstenarna.

Signe verkar fundera på något. Så säger hon:

– Vad jag vet är jag bara en här. Var snäll och kalla mig inte ni.

– Ursäkta, varför ska jag inte säja ni? Jag vill vara artig.

Flickan verkar förskräckt över att ha sagt en så lång mening.

– Jo det verkar som om ni unga tror att det är artigt att säja ni till oss. Men det är det inte.

– Jaså, det visste jag inte. Varför är det fel?

– Vi som var med före dureformen på sjuttiotalet känner det inte på det viset, att det är artigt. På den tiden var det oartigt att säja ni. Jag vill hellre att du säjer du till mig.

– Vill ni det, förlåt, jag menar vill du det så ska jag göra det.

– Tack.

Det blir tyst en stund.

– Men det är faktiskt roligt att få byta några ord med en människa. Det blir inte så ofta nu för tiden, lägger Signe till.

– Det tycker jag med. Får jag fråga en sak?

– Fråga du, varsågod.

– Hur var det artigt att säja förr i tiden, om man inte sa ni?

– Jo det ska jag säja. Man sa herr Olsson och direktör Svensson och doktor Lindsten och löjtnant Sparre. Jag vill minnas att ni det var ett ord som finare folk sa till enklare folk.

– Jaså

– Det var en gång en som blev arg när någon kallade honom för ni  och fräste tillbaka ”Ni kan ni vara själv”.

– Det var ju roligt.

– Ja kanske det. Vad heter du?

– Jag heter Bassima

– Hör du ihop med dom där med båten?

– Nej, men jag håller med dem.

Eva-Lotta kommer nu fram och vill lämna foldrar.

– Var så god. Lite om palestinakonflikten.

– Jag kan väl ta en. Fast jag vet inte så mycket om det. muttrar Signe.

– Då är det väl bra att få något att läsa. Hör ni ihop eller vill du ha en egen? lägger hon till och tittar på Bassima.

– Nej, jag är ensam.

Bassima kikar lite blygt på Signe.

 – Jo vi kan nog säja att vi hör ihop, lite grand åtminstone. Vi kan dela på en folder, menar Signe.

Hon flyttar sig närmare Bassima.

Bassima tittar tacksam Signe i ögonen.

–                             Vill du gå med till Regnbågen och ta en kopp kaffe, frågar Signe.

***

 

Uppgift: Skriv om följande skapade person: Elektriker Johannes Andersson, 25 år. Mager rödblond hästsvans som Anders Borg o ring i örat. Singel men söker kontakt. Inga barn. Bor i Knäred, hyr en sommarstuga. Älsklingsfärg grön. Älsklingsplagg nedhasade jeans. Tro: astrologi. Hobby spelar gitarr o fiskar i Lagan. Last snusar. Hemlig dröm komma med i idol. Glömd sorg: hade en lillebror som drunknade i Lagan. Svårt för: är rädd för kvinnor

 

 

Kärlek vid Lagan

 

Johannes var rädd för kvinnor sades det. Men det var inte sant. Han var inte rädd för dem. Inte för kvinnor i flertal. Men han var rädd för en ensam kvinna. För blyg för att ta kontakt med en kvinna. Rädd att hon skulle säja nej om han frågade om de kunde träffas. Det skulle vara så pinsamt tyckte Johannes.

En del äldre Knäredsbor tyckte att Johannes såg ut som en slapp tonåring, fast han nu var 25 år. Slitna jeans som hängde ned så man såg kalsongerna, en grön skärmmössa bak och fram. Han hade rött hår och frisyren var hästsvans. I ena örat hade han en ring. Men Johannes var i själva verket en mycket skötsam och redlig samhällsmedborgare. När det gällde klädseln var det så att han under skoltiden ville vara som de andra pojkarna, smälta in i gänget, och när han lämnat tonåren så hade han inte upptäckt att tjugofemåringarna inte var klädda på det sättet. Han tänkte inte så mycket på sitt utseende; han bara fortsatte att se ut som han hade sett ut i högstadiet. I jobbet som elektriker hade han för övrigt på sig en grön väst med en massa fickor som innehöll verktyg, säkringar och annat.

Johannes bodde i en sommarstuga som han hyrde, sedan föräldrarna flyttat från Knäred. De stod inte ut med att efter den stora katastrofen dagligen se Lagan. Flyttade därför till Mästocka.

Katastrofen hade inträffat när Johannes för fyra år sedan stått vid Lagan och fiskat. Lillebror Magnus, familjens sladdbarn som bara var fem år, hade utan lov sprungit efter honom. När Johannes hade fått napp blev Magnus så ivrig att han för att få tag på laxen gick ned i vattnet, Strömmen var stark och tog honom med sig. Johannes försökte få tag på honom men lyckades inte.

 Johannes tänkte nästan varje dag på broderns drunkning. Han kände sig skyldig, eftersom han inte kunnat förhindra olyckan. Han skulle gärna vilja ha någon att prata med om detta sorgliga.

Han ville gärna ha en kvinna. Och han visste dessutom vilken kvinna det skulle vara. Frida på Freden. Eller Frida Karlsson, som hon egentligen hette. Men eftersom hon arbetade som servitris och städerska på Hotell Freden i Knäred kallades hon oftast för Frida på Freden. Hon var skolkamrat med Johannes. Hade alltid varit glad och trevlig. Frånsett månaderna efter föräldrarnas död. Då var hon verkligen ledsen. Både hennes pappa och hennes mamma hade omkommit vid en trafikolycka för drygt tre år sedan. Hon var enda barnet och ärvde den lilla stugan. Den var i stort sett färdigamorterad så Frida fann att hon hade råd att bo kvar i huset, trots att lönen från hotellet inte var så hög.

Johannes spelade gitarr. Tillsammans med kamraterna i Knäreds stompers hoppades de på en karriär, om inte internationell så åtminstone få komma med i TV. Än så länge var det mest vid fredagskvällarnas dans på Freden i Knäred de spelade.

Under spelningarna tittade Johannes ofta på Frida, där hon gick och serverade. Och han tyckte att hon ofta tittade vänligt, kanske till och med kärleksfullt, tillbaka. Skulle han en dag våga fråga henne om de kunde träffas? Han kunde ju be henne komma med och fiska? Nej, Tänk om hon säjer nej. Det skulle vara så pinsamt.

En kväll, när Johannes kom hem efter att ha ordnat med elektriciteten hos en familj som installerat ett nytt IKEA-kök i sin villa i Hishult, ringde Frida.

– Hej Johannes. Jag har skaffat en mikro och när jag skulle sätta i kontakten upptäckte jag att den inte passar till väggurtaget. Vad kan det vara för fel?

– Det är nog så att du behöver ett jordat uttag.

– Kan du ordna det åt mig?

– Ja visst. Det är inga problem. Jag kan komma på direkten.

Johannes blev glad. Tänk om jag kan föreslå att vi ska träffas, tänkte han. Tog med sig sin vanliga utrustning och åkte till Frida. Ordnade snabbt ett jordat uttag i rummet där hon skulle ha mikron. Funderade på om han kunde säja något när han var färdig. Kunde inte besluta sig.

– Vad blir jag skyldig? fråga Frida

Johannes var en samvetsgrann elektriker som aldrig jobbade svart. Så han var van att sända räkningar.

– Jag sänder en räkning. Eller kan kanske lämna in den när jag har vägarna förbi.

Det blir inget sagt nu heller, tänkte Johannes. Men när jag kommer med räkningen kanske. Men det blir väl lika illa. Vågar inte se henne i ögonen när jag frågar. Om det vore mörkt ändå. Då kanske jag skulle våga.

Johannes fick en idé.

– Jag kom att tänka på att det är en sak som behöver fixas i säkringsskåpet. sa Johannes och gick till skåpet.

Snabbt plockade han bort en 25 amperesäkring och fick upp en 6 amperesäkring ur bältet och skruvade i den i stället.

– Ja då ska jag väl gå. Ring om det skulle vara några problem. Även om det skulle vara på kvällen. Jag är oftast hemma.

I sin sommarstuga väntade Johannes på att det skulle bli mörkt. Så att Frida skulle tända ljuset i sin stuga. Han kollade horoskopet i Laholms Tidning. Jo, det kunde inträffa något livsavgörande i dag!

Telefonen ringde.

– Hej Johannes, ursäkta att jag stör dig. Men det har hänt något med det elektriska. Det blev alldeles svart när jag skulle tända taklampan.

– Oj då, sa Johannes. Det låter allvarligt. Jag kommer genast.

När Johannes kom till Fridas stuga var det mörkt. Frånsett ett stearinljus på köksgolvet. Där stod också två glas och en flaska rödvin.

– Jag hade tänkt bjuda dig på kaffe men eftersom jag inte hade någon ström får det bli ett glas vin istället. Jag har dukat fram så vi kan väl ta det innan du fixar felet.

– Man tackar, sa Johannes med grötig röst. Han tog mod till sig i mörkret och lade försiktigt en hand på Fridas axel.

Frida drog sig inte undan.  Tvärtom, hon drog honom till sig och viskade i hans öra:

– Fint att du ville komma

Vid bordet sa Frida, och det tindrade i hennes ögon:

– Skål för felaktiga säkringar

Hon blinkade och lade till

– Trots att jag bara är en dum liten tjej förstår jag skillnaden mellan 6 ampere och 20 ampere

 

 

Inte munter direkt

 

 

Att han var munter ville inte kamraten säja, som träffade honom senare på eftermiddagen. Verkligen inte. Inte var han munter. Verkligen inte.

Han hade åtagit sig en skolinformation. Valet skulle ju vara om en månad och alla tyckte att det var viktigt att ta alla möjligheter som fanns att nå ut med vårt budskap. Det handlade ju om mänsklighetens framtid. Få slut på rovdriften på ändliga resurser. För bara ett par dagar sedan hade det stått i tidningarna om ett stort oljeutsläpp i Limfjorden i Danmark. Ett naturreservat hotades och tusentals oljeskadade fåglar måste skjutas. Det fanns mängder av miljöproblem att ta tag i. Om någon tog det på verkligt allvar så var det Niklas. Det var ingen annan som hade möjlighet att ta skolinformationen som man ville ha på Brunnsåkersskolan. Så han sa att han skulle försöka. Visserligen gällde det ungdomar som inte skulle kunna rösta förrän om fyra år. Men alla i partiet tyckte det var viktigt att ta de chanser som gavs. Några stora ekonomiska resurser för annonser och sådant hade man ju inte.

Niklas hade undersökt möjligheterna att ta ledigt från jobbet ett par timmar för detta. Han var ensam läkare på allergimottagningen.  Först verkade det omöjligt men småningom ordnade det sig. Ett par patienter gick att flytta och en kollega på medicinkliniken skulle kunna ta hand om de övriga.

Han förberedde sig noga. Tänkte igenom vilken nivå informationen skulle ligga på för femtonåriga åhörare. Gjorde didaktiska overhead. Satt flera kvällar och jobbade med detta.

Det var en fredag eftermiddag det gällde. Fredag förmiddag krånglade det till sig. En patient med akut astma dök upp på allergimottagningen istället för på akuten och Niklas tyckte att man inte kunde vägra ta emot henne. Så försköts mottagningsprogrammet något av detta. Inte nog med det. En patient som fick en hyposensibiliseringsspruta mot gräspollen reagerade med allergiska symtom som fordrade behandling. Det brukade hända mindre än en gång på tusen sprutor kanske. Typiskt att det skulle hända den dagen, tyckte Niklas. Det blev ytterligare försening. Sedan var det några telefonsamtal med patienter som tog längre tid än vanligt.

Niklas hade räknat med att hinna äta lunch innan han gav sig iväg. Informationen på skolan skulle vara halv två. Men nu hann klockan bli över ett innan han blev färdig på mottagningen. Så han fick ge sig iväg utan lunch. Men han tänkte hinna slänga i sig ett glas mjölk hemma på Gaggegatan på väg till skolan. Niklas var van vid att det kunde vara jäktigt så han tyckte inte det var någon stor sak.

På Plönegatan hade någon slarvig person krossat en ölflaska. Det såg inte Niklas. Han cyklade rakt genom glassplittren och när han kom till Karlsrovägen var däcken tomma. Det kunde inte bli någon mjölk. Han fick springa Kapellgata ned till skolan. Overhead och foldrar hade han som tur var tagit med sig i ryggsäcken redan på morgon.

Det var svårt att hitta rätt sal. Han frågade en elev och hon visste inget. En lärare på väg ut hänvisade honom till rektorsexpeditionen. När Niklas hittat dit fann han att den var stängd. Så småningom hittade han en vaktmästare som trodde att informationen skulle vara i sal C högst upp. Han sprang upp för trapporna och kom fram till salen när klockan var två minuter över halv två. Det satt fem flickor där. Han frågade om han kommit rätt och fick besked att det stämde. När han undrade var de andra var svarade flickorna att de inte visste. Men två av dem gick för att leta. Under tiden kollade Niklas om overheadapparaten funkade. Det fanns ingen förlängningssladd så han fick ingen ström där den stod. Han flyttade apparaten närmare ett väggurtag och hoppades att det skulle gå att visa bilderna på väggen, eftersom projektorduken satt fast på ett annat ställe. Han frågade de tre flickorna som var kvar om de visste var de andra tagit vägen. Det skulle ju finnas ett antal pojkar också. Flickorna erbjöd sig att gå och leta. Och så försvann de ut genom dörren.

Medan han väntade kollade han igenom sina overheadbilder. Det var i rätt ordning. Han gick ner till dörren och spanade efter de försvunna eleverna. Det kom inga.

När han väntat i en halvtimme insåg han att det inte skulle komma några. Så han packade ihop sina overhead och gick tillbaka till mottagningen.

Det var då en partikamrat hade träffat Niklas och senare berättat att Niklas inte var munter.

Nej munter skulle man nog inte säja att han var. sa partikamraten.

 

Två namn, skapa två personer

Eva-Karin Simonsson är dotter till ICA-handlaren i Strömsund och hans fru Signe. När Signe dagen efter förlossningen lyssnade på radion hörde hon att de allierade hade landstigit i Normandie. Kanske är kriget snart slut, tänkte hon. Så väl var det inte. Eva-Karin kunde nästan gå när det äntligen blev fred.

Järnvägen fanns fortfarande kvar i Strömsund när Eva-Karin växte upp. Tänk om flickor kunde bli lokförare, drömde Eva-Karin.

Herbert Larsson hade ända sedan barndomen drömt om att bli veterinär. I fyraårsåldern samlade han maskar och larver och skalbaggar för att se hur de fungerade. När grannen skaffade en hund – Herbert var då sju år – blev Herbert en ständig gäst hos grannen. Vid 12 års ålder började Herbert i realskolan inne i staden. Han kastade sig över biologiboken och fick stora A i ämnet.

 

Hemuppgift: Gör en text där de här två personerna möts och en konflikt uppstår.

Kärlek och hat i Hammerdal

 

Det skakade i hela huset när veterinär Herbert Larsson kraftfullt smällde igen dörren och rusade nedför trappan.

Hur kan hon vara så urbota dum, tänkte han. Hon är envis som synden, hon begriper ingenting, jag avskyr henne, hur har jag kunnat älska henne så intensivt, jag förstår inte hur det ska kunna fortsätta.

Herbert Larsson och Eva-Karin Simonsson hade gift sig ett halvår tidigare, på nyårsdagen. Det var en enkel vigsel hos prästen i Strömsund. Brud och brudgum kom i sina vanliga ylletröjor och efteråt blev det en middag hos Eva-Karins föräldrar med Herberts föräldrar från Hoting som enda gäster. Både Herbert och Eva-Karin hade deltagit i 1968 års ungdomsrevolter och de avskydde flärd och lyx. Äktenskapet var jämlikt och kärleksfullt. Eva-Karin Simonsson hade nyligen blivit Förste stationsskrivare på järnvägsstationen i Ulriksfors och hon hoppades så småningom bli Sveriges första kvinnliga stins. Herbert Larsson var länsveterinär i Östersund. Paret flyttade in en tvårumslägenhet i Hammerdal dagen efter vigseln. Samma dag som de flyttade in blev det elransonering i Sverige till följd av oljekrisen. De bidrog solidariskt till nationens energisparandet genom att bara använda stearinljus vid måltiderna den första tiden. Det var romantiskt också tyckte de. Hammerdal hade det valt för att de båda skulle få ungefär lika långt till sina arbetsplatser. Paret hade älskat varandra innerligt ända sedan de träffats första gången, på en Vietnamdemonstration i Östersund i samband med USA:s julbombningar av Hanoi. De hade samma intressen, djur och natur, fiske och järnvägar. Redan från början bestämde de att hemarbetet skulle vara jämlikt. De skötte matlagningen varannan vecka. Den som var veckoledig från matlagning hade istället ansvar för tvätt och städning. Inga konflikter hade de haft. Inte förrän denna dag, då de skulle fira halvårsdagen av vigseln med en kärleksmåltid bestående av kassler och mimosasallad. Dessutom skulle de ha en förrätt bestående av ägg och sill. Det var när de för första gången skulle arbetade tillsammans i köket för denna festmåltid som det skar sig.

’– Va, kokar du upp vattnet först, älskling? frågade Herbert förundrad, när han såg hur Eva-Karin tänkte koka äggen.

– Ja det är ju så man kokar ägg. Hur skulle man annars göra?

– Man brukar lägga äggen i kallt vatten och sedan sätta på värmen och när det kokar stänger man av plattan. Sedan låter man äggen ligga i tills de är lagom kokta.

– Nej det har jag aldrig hört talas om. Så kan man inte göra. Min mamma kokade alltid upp vattnet först.

– Då tror jag att din mamma inte förstod hur man skulle göra. Hemma hos oss, och förresten hos alla jag känner, lägger man i äggen i kallt vatten.

– Det är inget fel på min mamma. Hon har aldrig misslyckats med någon mat. Hon vet hur man kokar ägg.

– Det kan väl hända att hon kan laga all möjlig mat men hon vet nog inte hur man kokar ägg-

– Du är orättvis mot min mamma. Jag tror det är hemma hos dina föräldrar man inte kan koka ägg.

 Eva-Karin hade nu fått något vasst i rösten.

– Förstår du inte att proteinerna i ägget mår bäst av att långsamt få koagulera. Mina föräldrar förstod det fast de aldrig hade läst kemi.

Herbert talade nu forscerat och med högre röst än vanligt

– Du pratar om proteiner bara för att jag inte har läst vid högskola. Vi hemma i Strömsund begrep en massa saker utan högskola.

– Jag snackar inte om högskola utan om hur man kokar ägg. Begriper du inte det. Äggen ska alltid läggas i kallt vatten.

– Nu har äggen blivit för hårda för att du envisas med de här dumheterna. Lunchen är helt förstörd.

– Dum kan du vara själv. Du begriper ju inte vanlig enkel logik.

– Du kan äta dina förbannade ägg kalla om du vill. Jag skiter i den här lunchen, skrek Eva-Karin och rusade in i sängkammaren och stängde dörren efter sig.

Herbert stod en sekund med hängande haka och såg efter henne. Sedan rusade han ut och smällde igen ytterdörren.

I sin säng låg Eva-Karin snyftande och tänkte.

Hur kan han vara så urbota dum?  Han är envis som synden, han begriper ingenting, jag avskyr honom, hur har jag kunnat älska honom så intensivt, jag förstår inte hur det ska kunna fortsätta.

När Herbert rusade nedför trappan och genade över en gräsmatta för att kasta sig på cykeln och ge sig av ut i skogen observerade han inte en kratta som en slarvig hyresgäst hade lämnat i gräset, med taggarna uppåt. Krattskaftet slog upp mot hans ansikte. Glasögonen åkte av. Han böjde sig ned för att ta upp dem och såg då att det ena glaset saknades. Han såg också att det droppade blod från pannan.

Vad skulle han göra?

Herbert vände. Gick långsamt uppför trappan igen. Försiktigt öppnade han dörren till sängkammaren. Eva-Karin låg fortfarande på magen och snyftade.

– Eva-Karin, jag är skadad.

Eva-Karin tittade upp. Herbert såg ömklig ut. Blod i pannan och trasiga glasögon.

– Älskling, jag ska leta fram Desivon och ett plåster, snyftade hon och försökte samtidigt le.

 

 

Att slå någon i huvudet med bibelcitat

 

– Nu är jag trött på alla omoraliska böcker som ni föreslagit att vi ska läsa, fräste Ebba, när bokcirkeln träffades på Allhelgonadagen. Kan vi inte välja någon god och uppbygglig roman där inte alla ligger med alla.

Ebba, som var en drivande kraft Pingstkyrkans söndagsskola, hade undan för undan blivit mer och mer upprörd över cirkelns bokval. Nu kände hon att måttet var rågat.

– Så du kanske tycker vi ska ta Första Mosebok som nästa val, skrek Rutger, som kände sig träffad.

Trots sina 70 år arbetade han fortfarande av och som strippa på en del klubbar. Han var ingalunda religiös men ändå inte helt okunnig om vad som fanns i Första Mosebok.

– Fortsätter det så här kommer du väl att klä av dig i vår cirkel också. Jag vet allt vad du håller på med, din snuskhummer.

– Lugna er, lugna er, ska ni fortsätta så här så blir det gult kort, eller kanske rott. Snart är det väl midsommar och då blir det grönt på fotbollsstadion.

Det var Erik, fotbollsfantasten, som trots kroppslig närvaro ofta kunde verka själsligt frånvarande vid cirkelns träffar. Han försökte stifta fred.

– Nu är du nog ute och cyklar Erik log Maggan kärleksfullt. Det är vit jul med snö som vi snart ska ha. Men böcker om kärlek är klart att vi ska läsa. Då grälar inte människor på varandra.

Maggan, som verkade att alltid vara kär, hade som favoritbok ”Underbar och älskad av alla”.

Lotta hade suttit tyst, bakåtlutad och ointresserad, i en fåtölj. Hennes ögon var trötta som om de vore Leif GW Perssons. Nu lutade hon sig fram och frågade med sin släpiga röst:

– Vad är det för pornografi ni pratar om?

– Det är porren i Moseboken som Ebba vill att vi ska läsa, muttrade Rutger. Jag tycker vi ska ha ”Hur man uppväcker den som träffats av blixten”.

– Nä, Josefine, sa Lotta.

– Vadå för Josefin?. ”Josefin Josefin josesymamamaskin”, sjöng Erik retsamt. Han hade aldrig hört talas om boken.

– Nä, Josefine av Maria Gripe

– Gripet ur luften är ditt förslag.

Rutger försökte nu vara rolig. Han lossade på slipsknuten och fick av sig den violetta slipsen med gröna rosor på.

– Sätt genast på dig slipsen, Rutger!

Ebbas röst var hård som bohusgranit.

– Zlatan, föreslog Erik.

– Vad är det med den jävla skåningen, frustade Rutger.

– Han är underbar, viskade Maggan med ögon fulla av kärlek. Underbar och älskad av alla.

– Det är egentligen tråkigt med böcker, mumlade Lotta.

Hon var bara intresserad av dans och drömde om att bli dansare på riktigt. Långsamt drog hon sig upp ur stolen. Tog några försiktiga danssteg. Tog flera. Började snurra runt i rummet.

Erik som just satt och funderade på Pelés insats i matchen mellan Brasilien och Österrike på Rimnersvallen i Uddevalla sommaren 1958 tittade upp. Han hade glömt att han satt i bokcirkeln och fick för sig att han befann sig på en dansbana. Han reste sig.

– Får jag lov?

Han dansade iväg med Lotta ut i köket. Rutger som inte hade åtlytt Ebbas förmaning utan redan tagit av sig slipsen drog nu av sig den rödrutiga skjortan.

– Vad är du för en galning, stönade Ebba. Sätt på dig skjortan!

– Du bestämmer inte här, fräste Rutger. Här är alldeles för varmt.

– Ebba, du ska inte vara elak mot Rutger. Han är så rar, så rar. Om man tar honom på rätt sätt. Jag älskar honom.

När Rutger hörde detta slet han av sig strumpor och skor och slängde dem i en stor hibiskus som stod vid fönstret.

Maggan gick fram till CD-spelaren. I bokhyllan hittade hon en CD som hon stoppade in. Snart strömmade True love ut i rummet. Från köket dansade Erik och Lotta åter in i vardagsrummet.

– Har jag kommit till ett dårhus? skrek Ebba.

Rutger höll nu på att lossa på livremmen, som han haft ända sedan scouttiden. På fästet stod ”Alltid redor

– Sluta för Guds skull, vrålade Ebba och rusade till bokhyllan, letade febrilt. Var vit i ansiktet. Fick tag i en bibel.

Hon tycktes tveka någon sekund. Slog upp Första Mosebok. Tvekade ytterligare ett ögonblick. Kastade den sedan med en skicklighet vilken hon i ungdomen förvärvat som handbollsspelare och med en kraft som tycktes komma från himlen rakt i huvudet på Rutger.

Rutger hade ännu inte hunnit få av sig kalsongerna..

– Halleluja utropade Ebba. Mmen tystnade plötsligt när hon såg att Rutger av slaget fallit i golvet.

De övriga hade inte fattat vad som hänt. Erik och Lotta dansade och hade bara ögon för varandra. Maggan satt vid bordet och bläddrade i ”Världens bästa kärlekar” som hon tagit i bokhyllan i förbifarten, när hon satte på CD-spelaren.

 

På köksgolvet låg nu Rutger till synes livlös, Iförd endast blommiga kalsonger. Bredvid honom stod Ebba som förlamad, det vita ansiktet fruset i ett stelt leende, och med en trasig bibel i höger hand.  Från CD-spelaren strömmade fortfarande True love.

Det var då som det ringde på dörren. Den första signalen hörde ingen, eftersom Maggan hade satt True love på ganska hög volym. Den andra ringningen hörde Maggan.

– Det är polisen. Vill ni vara vänliga och öppna.

Maggan släppte ”Världens största kärlekar” på bordet och sprang till dörren.

När öppnade såg hon en man och en kvinna i uniform och med dragna pistoler. Hon sträckte instinktivt händerna över huvudet. Hade sett på film att man skulle göra så.

Poliserna tittade sig snabbt omkring i farstun och vardagsrummet. Maggans uppsträckta händer och paret som makligt dansade till tonerna av True love tycktes göra dem lugnare. De sänkte händerna med pistolerna men var fortsatt vaksamma när de fortsatte genom lägenheten. Tittade in i sovrummet. Ingenting där. Inga gömda under sängen eller i garderoben. Lugnt. Vidare till köket. Hoppsan. Snabbt åkte pistolerna åter upp i skjutklara ställningar.

Där låg offret på golvet.

Grannen som ringt hade sagt att det möjligen var ett mord på gång. Han hade hört upprörda röster och sedan en smäll och en duns. Tur att man kom så snabbt.

– Lägg ifrån dig vapnet, ropade den manlige polisen och kastade sig samtidigt över Ebba. Föremålet som hon höll i handen verkade vara mordvapnet.

Ebba tumlade omkull på köksmatten med polismannen över sig.

– Vet hut människa, skrek hon. Vad tar du dig till? Jag tror jag har kommit till ett dårhus. God Gud hjälp mig.

Hon hade missförstått situationen. Hade förtvivlad stått och stirrat på Rutger som hon trodde sig ha dödat med en bibel. Hade inte uppfattat att poliser kommit in i lägenheten. Trodde det var den tankspridde och fotbollstokige Erik som plötsligt ville tvinga sig på henne med våld.

”Allt du säjer kan användas mot dig”, ansåg alla bokcirkelmedlemmarna senare, när de diskuterade händelsen, att polismannen hade sagt.

I själva verket hade han bara uppmanat Ebba att lägga ifrån sig vapnet.

Det hade han egentligen inte behövt göra för när Ebba föll omkull och försökte försvara sin heder släppte hon utan uppmaning bibeln för att få högra handen fri. Med den fria handen försökte hon hindra övergreppet genom att klösa polismannen i ansiktet.

Poliserna som nu ansåg sig ha läget under kontroll började ett förhör, sedan Maggan stängt av CD-spelaren. Ganska snart fick de klart för sig att det knappast rörde sig om mordförsök. När de efter att noggrant ha studerat det tänkta mordvapnet, en nu något trasig konfirmationsbibel med Första Mosebok uppslagen, tog det efter en mumlande överläggning ett gemensamt beslut. För alla parters skull – poliserna var själva hungriga och ville iväg till korvkiosken – besluta de att det hela kunde avskrivas, att det rört sig om ett falskt alarm, att det var en engagerad litteraturcirkel som hade diskuterat några bibelcitat och att en späd och from kvinna på ett olyckligt sätt försökt förstärka sina argument genom att drämma ett bibelcitat i huvudet på en kamrat. Så vitt de visste fanns det inte någon paragraf i strafflagen som gav täckning för begreppet ”Våld med bibelcitat mot huvud”. På sin höjd rörde det sig om störande ljud för grannen och det hade man nu avstyrt. Man brukade inte göra någon större sak av sådant. Den obetydliga skråma som polismannen fått av Ebbas fingrar struntade han i. Med hänsyn till korven. Någon lång rapport behövde man inte skriva.

Sedan ordningsmakten gett sig iväg till korvkiosken – poliserna såg fram mot specialare med bröd och mos och mycket senap på den kokta korven - tog diskussionen åter fart i bokcirkeln.

Alla var överens om att man nu skulle gå över till detektivromaner och våldslitteratur.

Ebba var särskilt glad över att kunna bidra med sin bibelkunskap:

– I bibeln finns det jättemycket våld och hor att glädjas över, kvittrade hon. Halleluja.

Så återuppstod i ny andra bokcirkeln som hade tänkt sluta läsa redan innan den riktigt hunnit sluta.

 

 

;Miljö sandstrand

E 33 år jobbar i kassan på Willys o har en tam papegoja på axeln

Q en 22 årig backpaper fr Australien som nyss blivit av med sitt pass o pengar i stadens östra park

J är 6 år och har rymt hemifrån för att j inte tycker om fiskbullar

Dessa tre har stämt möte på sandstranden.

 

Ett underbart främmande land

 

 

–                             Vad heter skatan? undrade Johan.

I strandkanten rasslade stenarna fram och tillbaka på ett rogivande sätt. Inte ett moln syntes. Solen stod rakt ovanför huvudena på människorna som i brassestolar och på luftmadrasser förrsökte ändra sin hudfärg. Varningarna för melanom trodde ingen på. Utom Johan som hade såväl mössa som tröja och långbyxor. Dessutom skor.

– Vad heter skatan? upprepade Johan när kvinnan som hade en papegoja på axeln inte verkade ha hört vad han sagt. Jag heter Johan och ska börja skolan i höst, lade han till för att få tanten med fågeln mera intresserad. Och så kan jag abc.

– Hej du lille man. Jaså du heter Johan. Jag heter Emma. Och det här är inte en skata utan en papegoja och han heter Willy.

– Det var ett konstigt ord.

– Jaså har du inte hört Willy förr?

– Jo Willy är så klart jag hört, det är ju hos honom vi köper maten. Jag menar det där som inte är skata, det har jag inte hört, hette det pappa Goja?

– Nej papegoja. Och han heter Willy därför att han inte är min utan Willys. Alltså affären där jag jobbar. Där ni köper maten. Det är affären som äger honom. Han används i reklamen. Han kan tala.

– Va, kan han tala? Be honom säja något då.

– Säj något, sa Emma vänd till Willy..

– Säj något, upprepades papegojan.

– Det var väl inget vidare. Då talar min lillebror bättre.

– Kom och köp, sa kvinnan till Willy.

– Om och öp onserverad röt, kraxade fågeln.

– Vad sa han för något?

Han sa ”Kom och köp konserverad gröt”

– Konserverad gröt. Är det sådant du säljer? undrade Johan.

– Nej just konserverad gröt har vi inte, frånsett risgrynsgröt i korv, men annars har vi nästan allting i våran affär.

– Säljer du fiskbullar också.

– Ja visst, många olika sorter.

Johans ansikte mörknade. Han knep ihop ögonen. Mungiporna gick nedåt.

Plötsligt vände han sig om och sprang iväg.

Konstig liten pojke tänkte Emma. Vad tog det åt honom?

Men länge grubblade hon inte på detta. Hon fick plötsligt syn på en annan pojke. En muskulös dröm i en alldeles idealisk ålder. Hon märkte att han tittade åt hennes håll. Åh gud. Hon vågade inte titta tillbaka. Men snegla lite. Han tittade fortfarande på Emma. Hon började frysa. Blev riktigt skakig.

Äsch det är förstås Willy han är intresserad av. Inte är en sådan intresserad av mig.

– A nice bird

– Va?

– I said that you have a nice bird on you shoulder. What do you call him, Or her.

– What, I mean, it is a papegoja, stammade Emma.

– Ah, it is a parrot.

– Ja just det, yes a parrot, det är det.

En försiktig om än skakig konversation kom i gång. Den underbare ynglingen hette Quintus och kom från Australien. Han var en musikintresserad filosofistuderande som nu under sitt vinteruppehåll på universitet i Sidney åkt till Halmstad.

– Varför just Halmstad undrade Emma

– Jag ville se den stad där Roxette bor, sa Quintus. Fast på engelska. Det är en sorts pilgrimsresa, la han till

Sedan berättade han att i Norre Katts park hade han lagt sig i gräset, vilket tydligen var tillåtet i det här landet. Och så hade han somnar och när han vaknat funnit att någon stulit hans plånbok och pass. Till Tylösand hade han promenerat, eftersom han inte hade några pengar.

– Varför just Tylösand? undrade Emma.

– Jo jag har läst att Per Gessle äger hotellet här. Och då måste jag se det innan jag på något sätt tar mig hem till Sidney. Vet du om det finns någon australisk ambassad här i Halmstad?

– Nej det tror jag inte.

Emma var inte helt säker. Vad hon däremot var säker på det var att hon absolut ville hjälpa Quintus om  hon så skulle ta ut allt hon hade på Nordbanken.

Medan Emma och den såväl kontant- som passlöse utlänningen samtalade hade lille Jakob kommit tillbaka.

– Varför pratar han som dom gör på TV? undrade han.

– Det är för att han kommer från Australien. Det ligger på andra sidan jordklotet.

Jakob tycktes begrunda detta märkliga faktum. Om dom inte pratar som vi kanske dom också på andra sätt är olika oss. Han vände sig till Emma, nu med mildare ansiktsuttryck än när han tidigare lämnat henne

– Fråga honom om det finns fiskbullar i hans land.

Emma vidarebefordrade frågan:

– Are there fish bulls in Australia?

Quintus rynkade på ögonbrynen och såg ut att vara både förvånad och bestört.

Nej, han hade aldrig hört talas om att fanns några fish bulls i hans hemland. Inte ens att det fanns fish bulls någon annan stans heller.

Jakob tittade uppskattande på Quintas. Tvekade ett par sekunder. Sträckte sedan upp sin lilla hand och lade den i Quintus stora näve.

– Jag vill följa med dig till det landet där du bor. Jag har rymt hemifrån.

När solen gick ned bortåt Haverdal höll Jakob fortfarande quintus i handen.

 

 

Älskade trumpet

 

 

Lars insåg att han haft tur. Hjärnblödningen, eller stroken som dom säjer, hade inte varit av allra värsta sorten. Visserligen kunde han i början nästan inte röra vänster arm och ben. Och vänster mungipa hade hängt ned. Men efter veckorna på rehabiliteringen var han nu mycket bättre. Kunde gå utan stöd. Kunde använda vänster arm. Kunde tala obehindrat. Om man inte tänkte på det, såg man nästan inte att han hade kvar en aning snedhet i munnen.

Viktigast av allt. Han var klar och redig i skallen. Och kunde fortfarande njuta av musik.

Nu var han i Saaben på väg hem från rehabiliteringen. Makan, Anna-Karin, körde.

– Vad jag har längtat hem, sa Lars

Hela tiden hade han längtat hem. Framförallt hem till trumpeten. Men att det mest var trumpeten som han längtat efter, det sade han inte till Anna-Karin.

På avdelningen hade han pratat om sin längtan efter att komma hem och spela trumpet. En annan stroke-patient, som spelade fiol, hade skämtat med honom och sagt:

– Synd att du inte spelar ett stråkinstrument, så vi kunde skapa en stroke-ensemble.

När de närmade sig ICA hörde han på avstånd ”Kalinka”. Han kände igen trumpetljudet. Det var de två gatumusikanterna med trumpet och dragspel. Han antog att de var romer från Rumänien. Dom har det inte lätt. Han brukade lägga en tjuga i deras hatt. Allra helst när det var kallt. Själv skulle han inte vilja stå där i minusgrader och spela.

Dragspel och trumpet. Precis som hemma i byn, tänkte han. Bertil, skomakarens pojke hade spelat dragspel. Och så hade han själv velat spela något instrument. Småningom fastnat för trumpet. När han efter konfirmationen fått jobb som springpojke hos specerihandlaren och sparat ihop tillräckligt mycket hade han tagit tåget till Nässjö och på Smålands musikvaruhus inhandlat en begagnad trumpet av märket Quick för 125 kronor. Han hade också köpt Thore Ehrlings trumpetskola.

Han hade övat flitigt och spelat tillsammans med Bertil. Det fanns inga andra i byn som spelade något musikinstrument, så de var lite speciella. Första offentliga uppträdandet var en stor sak. Vilka applåder de fick när de på hembygdsföreningens julfest spelat När som sädesfälten böja sig för vinden.

Tillsammans med Bertil hade han lyssnat på radions kvällsmusik. De levde sig in i Simon Brehms sextett när den spelade How high the moon, de var en del av Anders Burmans kvintett när den spelade I got rhythm och de kände att de satt med i Thore Jederbys sextett när den framförde den fina All the things you are. När Arne Domnerus orkester spelade The man I love suckade de av lycka. När de hörde Stan Getz kvartett med Bengt Hallberg spela Ack Värmeland du sköna knöt det sig i bröstet av vemod. När Sven Asmussen spelade June night drömde Lars och Bertil om att själva kunna spela lika mjukt och böljande.

När Bertil gått hem till sig lyssnade Lars ibland på avslutningen av musiken från Nalen. Det kändes fint att somna efter det att Thore Ehrlings orkester spelat sin mjuka signaturmelodi. Därefter kom Du gamla du fria, som inte var så intressant, och sedan var radiosändningarna slut för dagen.

Tänk att få spela i en riktig orkester.

Och snart blev det så. Han fick arbete på bruket i inne i centralorten. Där fanns en mässingssextett, Bruksmusiken. Han befanns vara tillräckligt duktig som trumpetare  och fick komma med och spela B-kornettstämman. Underbart var det. Riktig orkesterklang. Valser, som Drömmen om Elin. Melodin i Esskornetten, en andrastämma i B-kornetten och en tredjestämma i ventilbasunen. De dova stånkande förslagen i bastuban och efterslagen i althorn och tenorhorn. Bom-pa-pa, bom-pa-pa. Och marscher. Berliner Luft, Finska rytteriets marsch. Vad hette de andra? Lars kunde inte erinra sig några fler.

Men jazz var ändå finare. På bruket fanns tyvärr inga som spelade jazz. Tänk om man kunde vara med i ett riktigt jazzband.

Chansen kom när bruket lades ned. Lars hade tur. Han fick jobb inne i stan. Kom där först med i Stadsblåsarna, en blandad blåsorkester med både trä och mässingsinstrument. Det blev mer avancerad musik i än i Bruksmusiken. Riktiga potpurrier med wienervalser och annat.

Men det stora lyftet blev när han ett år senare fick komma med och spela storbandsjazz i Glenn Ellingsson orkester. Bland orkestermedlemmarna fanns det varken någon som hette Glenn eller Ellingsson men man älskade både Glenn Miller och Duke Ellington, så därför valde man namnet Glenn Ellingsons orkester.

Lars vaknade ur sina tankar när Saaben passerade ICA och han hörde att rumänerna hade bytt till On the sunny side of the street.

– Fin låt. Det ska blir roligt att spela trumpet igen, sa han till Anna-Karin.

– Jag vet att du gärna vill spela. Jag har inte flyttat på trumpeten när jag städat.

Hemma. Hissen upp. In genom dörren.

Glad förväntan.

Trumpeten ligger där den ska.

– Jag har kaffet färdigt och så har jag köpt princessbakelse. Det är ju det du gillar allra bäst.

Det doftade gott. Anna-Karin hade dukat på bordet i vardagsrummet. Det hörde inte till vardagen. Oftast åt de ju i köket. Nu var det en viktig dag.

– Tack gumman. Jag ska bara ta ett par toner först.

Han hinner inte ta av sig ytterkläderna innan han tar tag i trumpeten. Den sitter bra i handen. Inga problem med att hålla den i den något försvarade vänstra handen. Den högra handens fingrar fungerar självfallet.

Lars sättertrumpeten till munnen.

Vad nu?. Det hörs ingen ton. Bara ett ynkligt pruttande.

Han prövar en gång till.

Inget ljud.

Han tar trumpeten från munnen.

Snedheten i munnen syns nästan inte. Men han inser läpparna svaghet finns kvar efter stroken.

Han blir tjock i halsen. Känner att han behöver snyta sig. Ögonen blir glansiga.

Långsamt lägger han ned trumpeten i fodralet.

Stänger locket och ställer in trumpeten i garderoben.

– Det ska bli gott med kaffe, får han fram.

Fast rösten vill inte riktigt bära.

 

 

Utgått från följande dikt:

 

Leva utan levande musik

Han är snart 90, gamla pappa,

och har alltid sedan pojkåren

umgåtts med egna instrument.

Hur går det nu, kvar är blott fiol och cittra?

 Han försöker och han ger upp.

Fingrarna är alltför stela, det låter

inte vackert längre. Går och sörjer,

går och sneglar på de gamla instrumenten men rör dem inte mer

 

Fika i Skövde

Gunnar skulle till Stockholm för att leda en körkurs. När han steg på tågeti Göteborg funderade han över hur han skulle få alla dessa människor med olika musikbakgrund att bli engagerade i ett gemensamt projekt. Det var ett experiment med en blandning av rena nybörjare och mycket avancerade körsångare.

Vid hans plats i vagn nr 14 låg en tågtidtabell. Han ögnade igenom tiderna för mellanstoppen. Tåget är i Skövde vid 12-tiden.

- Då går jag och fikar i bistrovagnen när vi är i Skövde, tänkte han, utan att egentligen vara medveten om tanken.

En flicka i sätet mittemot, klädd i rödrutig klänning och med en blåvit sjal över axlarna, läste Tomas Tranströmer.

- Klok och präktig ungdom, tänkte han och plockade fram notpapper.

När tåget passerade Lerum hade han kommit igång med ett arrangemang av Summertime. Som vanligt hade han varit ute i sista minuten och inte hunnit bli färdig innan han åkte hemifrån. Han ansträngde sig för att skriva lättsjungna stämmor men ändå kunna få fram angelägna klanger.

Han satt djupt försjunken i sina harmonier. Märkte inte att man passerade Alingsås. Höll just då på med att låta tenorstämman ta över melodin. Använde som vanligt blyertspenna med suddgummi i ändan. Hörde inom sig när han skrev fel och kunde omedelbart ändra.

Han hade bara ätit en bulle till morgonkaffet. Började halvt omedvetet känna lite hungerkänslor. Märkte att tåget stannade

- Är det här Skövde? frågade han flickan mittemot

- Ja, nickade hon

Gunnar reste sig snabbt och gick till den röda bistrovagnen. Tvekade om han skulle välja en smörgås med skagenröra eller en vegetarisk paj. Kom ihåg att skagenröran var svåräten, det ramlade mycket bredvid. Valde paj och lättöl. Tuggade och funderade på  Summertime. Gershvin skulle fylla 100 år i år.

En jeansklädd tjock yngling som avslutat sin lunch drog fram en snusdosa ur bakfickan och la in en pris. Gunnar skrattade lite inombord när han tänkte på historien om prisen under överläppen som flyttades till underläppen och berättaren fråga: Kan man då tala om enh prissänkning. Åhöraren svarar då ja och berättaren säger Nej, det är ju samma pris.

Han letade sig tillbaka till sin plats i vagn nr 14. Sjönk ned i fåtöljen och plockade fram sin hörlur för att lyssna på radions klassiska kanal en stund.

Flickan med Tranströmerdikterna stirrade på honom med vidöppna förfärade ögon.

- Men gick inte du av i Skövde?

- Nä, jag har varit och fikat

- En så´n katastrof. Jag trodde du gick av i Skövde och glömde din väska så jag sprang ut och ställde den på perrongen.

Det gjorde inte så mycket, tyckte Gunnar. Men om hon istället för Tranströmer hade läst Amelia han blivit sur

 

Sens moral

Den som äter tågets macka

bör en extra väska packa

 

 

 

Tumör i magen?

Hon stiger av spårvagnen vid Mariaplan.. Går ett kvarter bort längs de gröna landshövdingehusen.

Det står Vårdcentral på huset. Hon har kommit rätt.

Det bultar i bröstet. Aldrig varit här förr. Aldrig varit hos doktor förr.

Har smugit hemifrån. Svärmor anser att man inte ska gå till läkare i onödan. Det är pjosk. Och kanske lite snuskigt. Dom där undersöker ju alla möjliga kroppsdelar.

Men hon har varit orolig länge nu. Ett par månader. Ända sedan i julas. Och det blir värre och värre.

Det är något konstigt. Kan det vara kräftan? Hon vill inte tänka på ordet. Men har läst i tidningar om knölar som växer.  Som kan ta död på en. Och att det är viktigt attinte vänta för länge.

Hon har en knöl i magen och hon mår inte alls bra. Hon har inga stora kunskaper om kroppen men förstår att i magsäcken kan man få kräftan. Och i tarmen också. Flera gånger har hon kräkts. Inte vågat tala om det för någon där hemma. Det är ju pjosk.

Vridit sig i sömnen, svettats. Mardrömmar. Kräftor som öppnar sina klor och gräver i hennes inre.

Och så tog hon mod till sig och ringde sjukvårdsupplysningen en dag när mannen inte var hemma. Fick en tid på vårdcentralen.

Nu är hon här.

Hur ska det gå?

Vad ska doktorn göra?

Tänk om det är obotligt?

Hon går in.

***

En kvinna stiger ut från vårdcentralen. Det bultar  i bröstet.

Men på ett annat sätt. Ett gladare.

Hon passerar ett kafé på vägen till spårvagnen. Man skyltar med semlor. De ser goda ut.

Hon går in.

Köper två semlor. Har aldrig ätit semlor förr. Funderar på om hon skulle ta tre.

Hoppas att Machmoud, maken, ska bli glad.

När han får en semla och får veta att han ska bli  far i höst.